FDR (Chris Pine) och Tuck (Tom Hardy) är bästa vänner och därtill dödliga CIA-agenter som jagar den internationelle terroristen Karl Heinrich (Til Schweiger). De ställer till med så mycket förödelse att chefen Collins (Angela Bassett) sätter dem på kontorsarbete.Där kommer de fram till att de behöver kvinnor i sina liv, särskilt den frånskilde Tuck. Han börjar med nätdejting och träffar på Lauren Scott (Reese Witherspoon), som mot sin vilja placerats på dejtingsidan av bästa kompisen Trish (Chelsea Handler). Omedelbart efter deras första och mycket lyckade dejt stöter FDR på henne i en videobutik, och plötsligt dejtar hon båda.
Tuck och FDR delar med sig av sina romantiska framgångar och visar varandra bilder på den tilltänkta. När bilderna matchar måste de lägga upp regler. Ska de gå därifrån båda två, ska en av dem backa undan, eller ska de fortsätta båda två?
Det blir det senare, för annars hade det inte blivit någon film. De berättar ingenting för Lauren och börjar genast bryta sina löften om att inte blanda sig i den andres dejtande. Snart använder de alla CIA:s resurser för att hitta information om Lauren och ställa sig i vägen för den andre.
Det här är förstås riktigt läskigt, om man stannar upp och tänker på det. Två högteknologiska stalkers, är det vi pratar om. Det är inget gulligt med spårsändare, kameraövervakning eller grupper av skuggande agenter.
Det är heller varken gulligt eller charmigt med två broderliga vänner som beter sig som käbblande småbarn - småbarn med tillgång till vapen - över en kvinna de har träffat en gång var. Det är väl tänkt att vi ska röras av hur förälskade de blir, och över att hon känner likadant, och det kanske vi hade blivit om kemin fungerade. Men vi förstår varken varför FDR gillar Lauren, varför Tuck gillar Lauren, varför Lauren gillar någon av dem, inte ens varför de var vänner till att börja med.
Inte för att det hade hjälpt. Det här är en film från 2012 som oförblommerat framställer en kvinna som en trofé för män att slåss om och som en källa till bråk mellan de två männen, något som kommer utifrån och oförhappandes förstör deras frid. Männen drivs till vansinnig svartsjuka av en grad som hade varit fånig hos två tonåringar.
Den är förstås också bergfast mononormativ. Lauren undrar högljutt om huruvida man bör dejta två män samtidigt och huruvida det är möjligt att älska två män lika mycket. Inom mononormen kan en film som denna aldrig sluta väl och det gör den förstås inte heller. I stället blir det en avslutande actionscen där alla chanser till överraskning och originalitet kastas bort, även om jag gillar vad Lauren gör vid ett avgörande tillfälle.
Slutresultatet är en film som bara fungerar så pass bra som den gör för att skådespelarna kan sina jobb, actionscenerna är välgjorda, och regin hjälper till att bringa spänning även när ingenting händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar