Jag fick den här filmen rekommenderad av en arbetskamrat som sa att han hade gapskrattat oavbrutet, typ roligaste filmen någonsin. Jag är i skrivande stund osäker på om han skojade eller om vi bara har så skilda smaker.Wet Hot American Summer är en parodi på åttiotalsfilmer, specifikt filmer om sommarläger. När den fungerar så fungerar den riktigt bra; jag ska inte förneka att den har några roliga, träffsäkra scener. Och den gör sitt bästa för att pricka in åttiotalsklichéerna från Dungeons & Dragons-referensen till träningsmontaget.
Men däremellan är det så mycket som bara faller platt. En parodi måste på något plan ta avstånd; den kan inte bara visa upp en något värre version av det den parodierar. Det blir väldigt långa transportsträckor mellan de bra bitarna.
Till och med scener som borde fungera har en tendens att vittra sönder. När frånskilda Gail (Molly Shannon) får tröst och förnuftigt visa ord från sina åttaåriga elever borde det vara roligt, och det glimmar faktiskt till ibland. Men upplösningen filmas fullständigt allvarligt, och där dör humorn.
Det bästa i filmen är den då rätt okände Christopher Meloni som en våldsamt psykotisk, konstant felsägande Vietnamveteran som är lägrets kock. Hans scener - och det påföljande ovan nämnda träningsmontaget - lyfter ensamma upp filmen från ett bottenbetyg. Han blir faktiskt mindre bisarr när han börjar prata med en burk konserverade grönsaker, vilket är en bragd i sig.
Wet Hot American Summer har blivit en kultfilm, främst därför att så många av de då relativt okända skådespelarna har fått större framgång därefter: Meloni, Paul Rudd, Michael Ian Black, Bradley Cooper, Elizabeth Banks. Därtill ser vi Janeane Garofalo, David Hyde Pierce och Molly Shannon. Det är en ganska imponerande rollista hur man än räknar, och visst är det kul att se en ung, mjukfejsad Bradley Cooper spela ännu yngre än han ser ut.
Men större delen av tiden tillbringar vi med att vänta på att något roligare ska hända. Filmen tar aldrig i ordentligt, den efterapar snarare än parodierar, och då ser jag hellre förlagan än efterapningen. Och förlagan var ju inte vidare bra, den heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar