Jag gillar verkligen Val Kilmer. Han har tillbringat rätt många år med att göra rätt dåliga filmer - men även då har filmer som Felon slunkit igenom - men från tidigare år finns det en lång och fin meritlista som kröns av hans Oscarvärdiga prestation som Doc Holliday i Tombstone.I Columbus Day ger han sig på en roll som är lika svår som någon av dem och jag tror att det hade lyckats om bara manuset och regin hade gett honom mer av en chans. Det finns så mycket av värme och signifikans i Columbus Day, men det döljs bakom en besynnerlig, förvirrande struktur. Upphackad kronologi var jättecoolt i Pulp Fiction och det har gjorts bra en massa andra gånger men regissören och manusförfattaren Charles Burmeister lyckas inte lika bra som Tarantino. Och det märks att det var hans förebild.
Kilmer spelar den yrkeskriminelle John som precis har gjort sitt livs största stöt. Det gick förstås inte som på räls utan han har mycket uppstädning att göra, och jagas av både poliser och skurkar. Samtidigt försöker han reda ut relationerna med exfrun Alice (Marg Helgenberger), långtida kumpanen Max (Wilmer Valderrama) och den lille pojken Antoine (Bobb'e J. Thompson) som han stöter på i en park och som vägrar lämna honom i fred. Varför är Antoine ensam i en park en vanlig vardag?
Alla ingredienserna finns där och jag vill bry mig. Men handlingen rör sig fram och tillbaka, hoppar mellan olika dagar, och jag är alldeles för ofta osäker på om vi är i nutid eller i en tillbakablick. Det gör att intresset falnar och det enda som håller mig kvar är det mänskliga utbytet mellan John och Antoine. Då vet jag att det är nutid, och då bryr jag mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar