En berättarröst informerar oss om att vi befinner oss i den avlägsna forntiden, före människa, mammut och mastodont, i dinosauriernas tid. De stora hjordarna växtätare har börjat få slut på mat och färdas därför mot en mytisk fjärran plats som de kallar för den stora dalen. Där ska det finnas oändligt med mat och vatten, och inga hotande köttätare.
En av hjordarna har bara en enda unge, den lilla långhalsen (apatosaurus) Lillefot. Han är pigg och nyfiken och förstår rakt inte varför dinosaurier av olika arter inte kan leka med varandra. Hans mammas förklaring att det alltid har varit så biter inte. Han tycker att han borde kunna umgås med den obstinata trehorningen (triceratops) Cera, men hon håller inte med.
Det är en värld fylld av faror. En attack från en vasstand (tyrannosaurus rex) och en jordbävning gör att Cera skiljs från sin familj och själv förlorar Lillefot sin mamma i en scen som står långt över när Bambis mamma blir skjuten. Lillefot och Cera börjar efter inledande meningsskiljaktigheter färdas tillsammans, och de träffar tre nya vänner som också är antingen föräldralösa eller har tappat bort sina familjer: en stormun (saurolophus) som heter Kvacki, en taggstjärt (stegosaurus) som Kvacki döper till Tagg och den icke flygkunniga flygaren (petranodon) Petrie.
De fem vännerna tar sig fram genom en skrämmande värld som mest påminner om en postapokalyptisk ödemark. Det är nästan slut på växter ("grön mat", som dinosaurierna kallar det), det enda de ser är naken sten, knotiga träd, tjärgropar och dundrande vulkaner. Dessutom jagas de hela tiden av den vasstand som var med om att orsaka allt elände till att börja med. Cera är envis och bråkig och vill ständigt gå sin egen väg, medan Lillefot av sin mamma fick veta vägen till den stora dalen och vill följa hennes ord. Ibland ser han henne i skuggor eller i molnen och tycker sig höra hennes röst som fortsätter leda honom, men hon försvinner alltid.
De fem små dinosaurieungarna är ibland nästan outhärdligt söta, men det går aldrig riktigt över gränsen och de förblir charmiga i stället för påträngande tillrättalagda. Den otäcka värld de lever i lättas upp av humorfyllda sekvenser, där min favorit är ett slags luftburen dans utförd av ett halvdussin pyttesmå flygödlor som jonglerar med bär. Det finns mycket sorg i The Land Before Time, mycket elände, mycket mörker, men det är mörker av ett slag som är lätt att bära för det är alltid någon av huvudpersonerna som finner ljuset och drar gänget vidare.
Det är alltid svårt att recensera och betygsätta filmer som är riktade till någon helt annan. Jag såg den här filmen på bio när jag var tio eller elva och älskade den, men jag räknade med att tillbringa en stor del av den uttråkad när jag nu över tjugo år senare såg om den. Så blev det inte. Jag blev rörd när Lillefots mamma dog, jag brydde mig om hur det gick för de små urtidsdjuren och det gladde mig när de nådde fram och träffade sina familjer och fick nya surrogatsyskon. The Land Before Time är en tilltalande film som jag gärna ser om tillsammans med en åttaåring, bara för att i smyg studera reaktionen.
5/6: Inside Job (2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar