När duktiga och intelligenta Tanja Suhinina skrev om den här filmen kände jag mig lite träffad, för hur mycket japansk tecknad film har jag sett som inte var signerad Hayao Miyazaki? Visserligen finns det ingen anledning för mig att känna mig träffad för jag har heller aldrig påstått att jag är något mangafan, även om det jag faktiskt sett har varit bra alltihop. Som jag sa i min recension av Prinsessan Mononoke så är det snarare de fanatiska fansen jag har problem med än filmerna själva. Men hennes inlägg fick mig i alla fall att se Pom Poko, så det var väl någon sorts vinst.
Till att börja med: den här filmen demonstrerar varför det kan vara knepigt att se konst från en annan kultur. Jag satt och undrade varför karaktärerna hade så distraherande framträdande testiklar och varför de använde dem till allt möjligt - mattor, fallskärmar, skyltar, vapen. Det verkade vara ett udda val i en film riktad åtminstone delvis till barn. Det visar sig att stora och användbara pungar ingår i mytbildningen kring japanska mårdhundar, som är huvudpersonerna i Pom Poko.
Redan från början verkar de vara ett föränderligt folk. De kan gå på alla fyra och ser då mer eller mindre realistiska ut. De kan också ställa sig på bakbenen och låta sig antropomorfiseras, med kläder och vapen. Och så har de en tredje form som dyker upp lite mer oförutsägbart, där de ser ut som rymlingar från en helt annan konststil. Det händer bland annat i den stora och ganska fåniga slapstickstrid som inleder filmen.
De intelligenta och magikunniga mårdhundarna drivs från sina skogshem av människans industrier och byggprojekt. Två grupper möts och slåss i en scen som fick mig att betvivla att det här skulle vara något att se. Jag har väldigt svårt för pinnar som slås i huvudet på tecknade figurer som därmed gör lustiga miner. Men filmen hämtar sig när den gamla visa Gammelmor Oroku (Nijiko Kiyokawa) sjunger vett i de yngre hetsporrarna och får dem att inse att de måste samarbeta i stället för att slåss. De har en gemensam fiende: människan.
Mårdhundarna har en särskild talang: formskifte. Jag får aldrig klart för mig om det handlar om illusioner eller om de faktiskt byter form, men de kan förvandla både sig själva och omgivningen. Under långa år har de glömt bort konsten men Oroku och den gamle Seizaemon (Norihei Miki) får dem att börja träna igen. Alla har inte gåvan och till och med för dem som har den är det svårt och energikrävande, men de får ordning på det och börjar använda sina förmågor till att attackera och skrämma människor.
Här har vi den riktiga behållningen av Pom Poko: att se mårdhundarna utnyttja sina förvandlingsförmågor med betydligt mer fantasi än man brukar se. Hur många sätt kan man använda formskifte på? Väldigt många. Vissa roliga, vissa farliga, andra kusliga... som kvinnan utan ansikte och det hennes offer drabbas av under minuterna som följer. Framför allt är det filmiskt välgjort. Jag tycker om att se sådant som inte hade kunnat göras lika bra i en annan konstform, och precis som Persepolis använder Pom Poko den tecknade filmen på ett sätt som inte hade fungerat lika bra om det vore live-action eller ens CGI.
Formskiftet når sin klimax vid något de kallar Operation Monster, där de låter en parad av fantastiska kreatur passera genom den nybyggda förorten Tama. Det är varelser med musikinstrument som huvuden och väldiga slingrande drakar, föränderliga monster och hallucinatoriska syner. Det finns en lika storslagen men helt annorlunda scen senare i filmen; den frammanar helt andra känslor.
Berättelsen verkar först konventionell. Vi har den vilde Gonta (Shigeru Izumiya) som vill bekämpa människorna med våld och terror. Den lugne Shokichi (Makoto Nonomura) vill ta en annan väg och helst komma överens med människorna, om möjligt. Vissa talar till och med om att förvandla sig till människor och leva bland dem. Det finns alla möjligheter till ett actionslut och seger genom Shokichis inverkan, men Pom Poko väljer en annan väg och slutar lågmält och milt melankoliskt. Men med en sistasekvens som värmer hjärtat.
Till att börja med: den här filmen demonstrerar varför det kan vara knepigt att se konst från en annan kultur. Jag satt och undrade varför karaktärerna hade så distraherande framträdande testiklar och varför de använde dem till allt möjligt - mattor, fallskärmar, skyltar, vapen. Det verkade vara ett udda val i en film riktad åtminstone delvis till barn. Det visar sig att stora och användbara pungar ingår i mytbildningen kring japanska mårdhundar, som är huvudpersonerna i Pom Poko.
Redan från början verkar de vara ett föränderligt folk. De kan gå på alla fyra och ser då mer eller mindre realistiska ut. De kan också ställa sig på bakbenen och låta sig antropomorfiseras, med kläder och vapen. Och så har de en tredje form som dyker upp lite mer oförutsägbart, där de ser ut som rymlingar från en helt annan konststil. Det händer bland annat i den stora och ganska fåniga slapstickstrid som inleder filmen.
De intelligenta och magikunniga mårdhundarna drivs från sina skogshem av människans industrier och byggprojekt. Två grupper möts och slåss i en scen som fick mig att betvivla att det här skulle vara något att se. Jag har väldigt svårt för pinnar som slås i huvudet på tecknade figurer som därmed gör lustiga miner. Men filmen hämtar sig när den gamla visa Gammelmor Oroku (Nijiko Kiyokawa) sjunger vett i de yngre hetsporrarna och får dem att inse att de måste samarbeta i stället för att slåss. De har en gemensam fiende: människan.
Mårdhundarna har en särskild talang: formskifte. Jag får aldrig klart för mig om det handlar om illusioner eller om de faktiskt byter form, men de kan förvandla både sig själva och omgivningen. Under långa år har de glömt bort konsten men Oroku och den gamle Seizaemon (Norihei Miki) får dem att börja träna igen. Alla har inte gåvan och till och med för dem som har den är det svårt och energikrävande, men de får ordning på det och börjar använda sina förmågor till att attackera och skrämma människor.
Här har vi den riktiga behållningen av Pom Poko: att se mårdhundarna utnyttja sina förvandlingsförmågor med betydligt mer fantasi än man brukar se. Hur många sätt kan man använda formskifte på? Väldigt många. Vissa roliga, vissa farliga, andra kusliga... som kvinnan utan ansikte och det hennes offer drabbas av under minuterna som följer. Framför allt är det filmiskt välgjort. Jag tycker om att se sådant som inte hade kunnat göras lika bra i en annan konstform, och precis som Persepolis använder Pom Poko den tecknade filmen på ett sätt som inte hade fungerat lika bra om det vore live-action eller ens CGI.
Formskiftet når sin klimax vid något de kallar Operation Monster, där de låter en parad av fantastiska kreatur passera genom den nybyggda förorten Tama. Det är varelser med musikinstrument som huvuden och väldiga slingrande drakar, föränderliga monster och hallucinatoriska syner. Det finns en lika storslagen men helt annorlunda scen senare i filmen; den frammanar helt andra känslor.
Berättelsen verkar först konventionell. Vi har den vilde Gonta (Shigeru Izumiya) som vill bekämpa människorna med våld och terror. Den lugne Shokichi (Makoto Nonomura) vill ta en annan väg och helst komma överens med människorna, om möjligt. Vissa talar till och med om att förvandla sig till människor och leva bland dem. Det finns alla möjligheter till ett actionslut och seger genom Shokichis inverkan, men Pom Poko väljer en annan väg och slutar lågmält och milt melankoliskt. Men med en sistasekvens som värmer hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar