Vi har fyra mentalpatienter. Billy (Michael Keaton) är en aggressiv mytoman som inbillar sig att han är Vietnamveteran. Henry (Christopher Lloyd) tror att han tillhör läkarna snarare än patienterna, och går omkring i kostym med ett anteckningsblock. Jack (Peter Boyle) påstår att han är Jesus och gillar att gå omkring utan kläder. Albert (Stephen Furst) är en förvuxen pojke som inte talar utom för att citera baseballkommentatorer. På en utflykt från mentalsjukhuset förlorar de sin läkare (Dennis Boutsikaris) och måste klara sig själva.
Vad kan det bli av detta? Jag må vara obotligt positiv, men jag tycker att det låter lovande. I ett annat universum, där filmer styrs av andra krafter än i vårt, hade det blivit något bra. Inte briljant, inte genialiskt. Men roligt. Kanske minnesvärt. Åtminstone skojig underhållning för stunden. Det hade inte krävts så mycket.
Inte talang, i alla fall. Det saknades inte i den här filmen. Däremot saknades mod. Det är som om filmskaparna började med sitt koncept, började fundera på vart de kunde bli av med det, och sen fick order från allvarliga män i kostym: ta inga risker. Följ formeln. Ge oss något platt, simpelt, standard. Ingenting överraskande. Ge oss något som säljer precis lagom med biljetter för att tjäna tillbaka budgeten och lite till. Och det var precis vad de fick.
Historien i The Dream Team är inte vad som hände med läkaren; det är helt ointressant. Så givetvis är det det som manuset fokuserar på. Han bevittnade ett mord, blev slagen medvetslös och ligger nu på sjukhus, hotad av mördarna som vill bli av med vittnet. Det blir förstås de fyra mentalpatienterna som blir tvungna att ta sig i kragarna, rädda sin doktor och naturligtvis råka bli friska som bonus. Under tiden får vi några skämt om deras fisk-på-torra-land-beteende ute i verkligheten, vilket är det filmen egentligen borde ha handlat om.
När jag ser trista komedier som denna kommer jag att tänka på Bad Santa, en film som inte fegade, inte fuskade, och på så vis skapade något sällsynt. Dess huvudperson blev inte magiskt bättre i slutet. Hans historia knöts inte ihop till ett gulligt litet paket. Han svek inte sig själv. Därför minns jag den, medan filmer som The Dream Team sjunker bort i dimmorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar