12:01 PM (1990) - 6/6

Jag skulle vilja recensera den här filmen utan att nämna Groundhog Day, men jag antar att det är omöjligt. Både Filmtipsets och IMDb:s sammanfattning pratar om Bill Murray-komedin från 1993 som till att börja med verkade vara, tja, ännu en Bill Murray-komedi. Åren gick och den började omvärderas; kanske fanns det mer där. Numera dyker det med jämna mellanrum upp en recension eller artikel som hyllar den som en av de bästa amerikanska filmerna någonsin. Och den är faktiskt fantastisk, vilket tog mig flera år och flera tittar att inse.

Den har blivit en kulturell standardreferens, men den var förstås inte först med sin idé, den oändliga tidsloopen som dess huvudperson finner sig fången i. Konceptet har använts många gånger i böcker och filmer, bland annat i en novell från 1973 av Richard A. Lupoff. Novellen blev 1990 till den Oscarnominerade kortfilmen 12:01 PM, och när Groundhog Day kom ut tre år senare anklagade Lupoff och 12:01 PMs regissör Jonathan Heap filmskaparna för att ha plagierat deras historia.

Jag vet inte om Groundhog Days manusförfattare Harold Ramis och Danny Rubin faktiskt fick idén från 12:01 PM, men plagiat känns som en ganska långsökt anklagelse. Bortsett från det grundläggande konceptet - som inte var Lupoffs uppfinning - ser jag få likheter mellan de två filmerna. Där Groundhog Day trots allt är en komedi finns det inget komiskt i 12:01 PM, Murrays karaktär påminner inte om huvudpersonen i 12:01 PM, och framför allt är stämningen och upplösningen i de två vitt skilda från varandra. 12:01 PM är en skildring av helvetet.

Den drabbade är Myron Castleman (Kurtwood Smith som för mig alltid kommer att vara Clarence Boddicker, Robocops symbol för världens förruttnelse). Hans loop börjar 12:01 när han har lunchpaus från sitt skrivbordsjobb på en advokatfirma. En timme senare slår klockan ett - mörker, ljus, färger, och sen är klockan 12:01 igen. Samma timme upprepas om och om igen, i oändligheten.

När vi träffar honom har han gått igenom det trettio eller fyrtio gånger och för första gången tar han mod till sig och talar med den vackra kvinnan som sitter och ritar på en parkbänk (Jane Alden). Det är första gången som han har inlett ett samtal med en främling, men det är något med henne, säger han. Till slut berättar han vad det är han går igenom och hon måste tro att det är en galning hon har framför sig, men hon varken skriker eller flyr. I stället håller de om varandra den sista minuten innan det börjar om igen.

Myron får en strimma hopp när han ser en tidningsartikel om en fysiker som förutsagt att universum kommer att drabbas av en timslång tidsloop. Varför såg han den först nu? Vad krävs för att man ska börja lägga märke till saker man passerar varje dag?

Från det ögonblicket handlar Myrons liv om att få tag på fysikern, professor Nathan Rosenbluth (Dom Amendolia), övertyga honom om att han talar sanning och faktiskt behåller minnet från en loop till en annan, och ställa den viktigaste frågan av alla: Tar det någonsin slut? Finns det något att göra?

En del historier fastnar i minnet för att de lyckas föra in en i sin handling så att man inte bara lever sig in med hjärnan utan med känslorna också. Harlan Ellisons I Have No Mouth And I Must Scream är en av dem därför att den är en skildring av helvetet som det går att föreställa sig. Oändligt lidande på ett förståeligt sätt, inte som ett abstrakt koncept. Det är bara minuter sedan jag såg 12:01 PM men jag tror att den kommer att visa sig vara en av de historierna, och av precis samma anledning.

Det går inte att distansera sig från det som drabbar Myron Castleman. Den får mig att börja tänka på vad jag hade gjort i hans situation. Hade jag stått ut? Hade jag haft något val?

Trots att filmen är så kort (inte ens hälften så lång som tidsloopen den visar) hinner den med att visa oss förtvivlan och utmattning; Myron lever i en värld där alla människor säger samma korkade, elaka saker om och om igen. Samma meningslösa olyckor och misstag upprepas. Samma andefattiga samtal, samma tråkiga skämt. De gråaste bitarna av en vanlig människas liv, de bitarna som man tar sig igenom för att man vet att det finns något på andra sidan. För Myron Castleman finns det inget på andra sidan och det är så här världen kommer att vara, timme ut och timme in, i evighet.