Inspiration kan komma
från många konstiga ställen. I fallet Lyckad nedfrysning av herr
Moro, en show med komikeralliansen Galenskaparna och After Shave, kom
det från ett fotografi från 1930-talets USA, som påstår sig
föreställa en mr Moro som framgångsrikt frysts in i ett isblock
och en halvtimme senare hackats ut igen, vid god hälsa. Eller så
kom kanske inspirationen från Roy Anderssons hårt kritiserade,
skattefinansierade projekt med samma namn.
Galenskaparnas författare
Claes Eriksson har i alla fall utifrån denna enda källa fantiserat
ihop sin berättelse om herr Moro, som han själv spelar. Moro
arbetar på en kylskåpsfabrik och är i princip osynlig. Ingen
lägger märke till honom, ingen bryr sig om honom. När
arbetskamraterna vill ha med honom ut på rast är det nästan
förvånande.
Någon som däremot
uppmärksammar herr Moro är effektivitetsexperten professor Stillo
(Anders Eriksson) som förklarar herr Moro för den mest ineffektiva
personen på fabriken. Moro är faktiskt så ineffektiv att hans
närvaro är en negativ inverkan; det jobb han utför är så
ineffektivt att det hade varit bättre om han inte gjorde det. Därför
får han sparken av direktör Karl Kloss (Peter Rangmar), vilket herr
Moros arbetskamrater inte märker.
Han beger sig hem till
lägenheten han delar med sin fru Monica (Kerstin Granlund), sin
boxande far Jimmy (Anders Eriksson), den inneboende David Skotte
(Peter Rangmar), och svågern Floyd (Knut Agnred), som är före sin
tid. Även vicevärden Gino Toblerone (Per Fritzell) är där för
att laga ett rör. Via diskussioner och musiknummer når de
uppenbarelser och till slut lyckas herr Moro ta plats och bli
uppmärksammad.
Det finns en hel del
lustiga stunder i Lyckad nedfrysning av herr Moro, men det rör sig
om enstaka scener och sånger. Det kommer aldrig i närheten av
mästerverk som Leif, Grisen i säcken
och Monopol, och jag tillbringar den mesta tiden med att vänta på
att de där riktigt briljanta ögonblicken ska dyka upp. De kommer,
men sällan, och de varar inte.
Dessutom är alla låtarna
svenska varianter på redan kända musikstycken, vilket jag i och för
sig inte märkte förrän herr Moro sjöng sin version av Mr.
Cellophane från Chicago, så vi får inte fullt ut njuta av gängets
musikaliska talanger.
Lyckad nedfrysning av
herr Moro är nödvändig för Galenskaparna-totalisten men för oss
andra går den att hoppa över. Jag blev glad när jag insåg att det
fanns en hel revy jag inte sett, och besviken när den inte matchade
dem jag har sett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar