I den lilla japanska byn Taiji syns valar och delfiner överallt. Djuren pryder broar, byggnader, båtar. Det finns ett valmuseum. Byn verkar helt enkelt galen i dem. Tyvärr är det inte för att befolkningen tycker om dem, utan för att de lever på dem. Sju månader om året använder en grupp fiskare oljud för att skrämma upp och förvirra delfinerna, som de driver in i en liten bukt. Dagen efter väljs några delfiner ut och säljs till delfinarier runt om i världen. Resten slaktas och buktens vatten blir rött.
Varför slakta delfinerna? Det är den fråga som upprepas i huvudet på mig när jag ser The Cove, en dokumentär om miljöaktivister som lyckades smuggla in dolda kameror och hydrofoner i bukten. Delfinköttet märks ofta om och säljs som annat kött, trots Taiji-fiskarnas påståenden att delfin är traditionell japansk mat som inte borde behöva märkas om. Men pengar - det ständiga motivet - verkar inte vara hela förklaringen. Är delfinslakten verkligen så lukrativ? Den störs av aktivister, av politiska påtryckningar. Den stöds av japanska regeringen som mutar små länder att ställa sig på Japans sida. Den ser för mina ögon inte särskilt effektiv ut. Delfinköttet innehåller farliga nivåer av kvicksilver, ett av de giftigaste ämnena som finns. Och när filmskaparna erbjöd Taijis fiskare pengar för att sluta så sa de att det inte handlade om profit utan om skadedjurskontroll. Delfinerna äter så mycket fisk att Japans fiskeindustri hotas.
Visst, jag har hört liknande argument om älgjakten. Men där känner jag i alla fall till den underliggande orsaken: det finns människor som tycker om att jaga. Det är en hobby. Delfinslakten ser inte ut som någons hobby, och framför allt inte så mångas. Framför allt inte så viktig att så många borde vara beredda att stå i vägen för aktivister, att provocera och filma dem, bara för att få fortsätta köra krokar i delfinkroppar.
Samma sak har jag undrat om Japans ökända valjakt. Kommersiell valfångst förbjöds 1986 men Japan har fortsatt genom ett undantag för jakt i forskningssyfte. Den ursäkten lurar nog ingen och bilderna i The Cove blir ibland parodiska: sjömän som slaktar valar medan de håller upp skyltar som säger "We're weighing stomach contents" och "We're measuring body proportions". Det de i själva verket forskar om är nog den ultimata valsmörgåsen. Men är det fortfarande efter 27 års förbud så viktigt?
The Cove kommer med några olika förslag till svar på de frågorna, men inget som tillfredsställer, inget som fastnar. Och det spelar kanske ingen roll. Det viktiga är att det händer, och The Cove hävdar bestämt att det måste stoppas. Jag gick in i filmen förberedd på att komma ut med tanken "visst, det är otäckt, men inte värre än det vi gör med kor och grisar" men det slutade inte så. Inte för att delfiner är intelligenta och känsliga, inte för att de är söta och ser ut som om de ler, utan för att slakten verkar så meningslös.
Ric O'Barry, en centralfigur i filmen och i det internationella motståndet mot delfinslakt - han säger själv att så fort en delfin mår dåligt någonstans i världen ringer hans mobiltelefon - har helt annan motivation. Han fångade och tränade de fem delfiner som spelade Flipper i TV-serien på sextiotalet, och sedan dess har han försökt gottgöra det. Han tror att serien skapade intresset för delfiner och därmed orsakade delfinarierna och jakten som fyller dem. Han berättar att en av Flipper-delfinerna begick självmord i hans famn.
I Taiji bär han mask; annars skulle fiskarna vilja döda honom. Han samlar ihop en liten grupp - som i Ocean's Eleven, säger han - för att avslöja delfinslakten. Via en bekant på Industrial Light and Magic får han tag på avancerade kameror dolda i falska stenar. Han rekryterar fridykare, en logistiker, entusiaster. De inleder sin operation: att ta sig in på det bevakade, förbjudna området kring bukten, gömma sina kameror där, och dokumentera delfinslakten.
Detta är spännande. Vi följer dem när de nattetid tar sig förbi staketen. Vi ser dem genom värmekameror och ljusförstärkare. Vi är mitt ibland dem när vakterna dyker upp och de måste ta sig uppför backen till flyktbilen som genast bränner iväg. Vi känner spänningen när de smyger i mörkret. Vad händer om de åker fast? Fängelse... eller värre. O'Barry trodde att fiskarna ville döda honom. Han kanske hade rätt.
Men till slut får vi se filmerna från bukten, så fantastiskt högkvalitativa att jag först trodde att de måste vara efterkonstruktioner. Men tydligen var det så här bra utrustning de lyckades dölja i bukten, och så är det förstås de bästa bilderna vi visas. Men de är otäcka. Jag har hört i pirathistorier om hur havet färgas rött, men jag har aldrig sett det. Delfinblod fyller bukten. Sprattlande kroppar slits upp i båtar och skärs sönder med krokar. Jag förstår varför O'Barry kämpar vidare, efter gripande efter gripande. Han älskar de här varelserna.
The Cove är en enormt välgjord dokumentär. Det går inte att låta bli att känna något inför delfinerna, och sekvenserna där aktivisterna tar sig in i bukten är - för en gångs skull bokstavligt - nervpirrande. Mot detta kontrasteras japanska politiker, landets representant i International Whaling Commission, Japans allierade bland små söderhavsöar, kostymklädda människors vars inre liv vi inte får veta något om. Och när delfinerna simmar under förtexterna och vi hör den fantastiskt välpassande bakgrundsmusiken undrar jag fortfarande: varför är delfinslakten egentligen så viktig för Japan?
Varför slakta delfinerna? Det är den fråga som upprepas i huvudet på mig när jag ser The Cove, en dokumentär om miljöaktivister som lyckades smuggla in dolda kameror och hydrofoner i bukten. Delfinköttet märks ofta om och säljs som annat kött, trots Taiji-fiskarnas påståenden att delfin är traditionell japansk mat som inte borde behöva märkas om. Men pengar - det ständiga motivet - verkar inte vara hela förklaringen. Är delfinslakten verkligen så lukrativ? Den störs av aktivister, av politiska påtryckningar. Den stöds av japanska regeringen som mutar små länder att ställa sig på Japans sida. Den ser för mina ögon inte särskilt effektiv ut. Delfinköttet innehåller farliga nivåer av kvicksilver, ett av de giftigaste ämnena som finns. Och när filmskaparna erbjöd Taijis fiskare pengar för att sluta så sa de att det inte handlade om profit utan om skadedjurskontroll. Delfinerna äter så mycket fisk att Japans fiskeindustri hotas.
Visst, jag har hört liknande argument om älgjakten. Men där känner jag i alla fall till den underliggande orsaken: det finns människor som tycker om att jaga. Det är en hobby. Delfinslakten ser inte ut som någons hobby, och framför allt inte så mångas. Framför allt inte så viktig att så många borde vara beredda att stå i vägen för aktivister, att provocera och filma dem, bara för att få fortsätta köra krokar i delfinkroppar.
Samma sak har jag undrat om Japans ökända valjakt. Kommersiell valfångst förbjöds 1986 men Japan har fortsatt genom ett undantag för jakt i forskningssyfte. Den ursäkten lurar nog ingen och bilderna i The Cove blir ibland parodiska: sjömän som slaktar valar medan de håller upp skyltar som säger "We're weighing stomach contents" och "We're measuring body proportions". Det de i själva verket forskar om är nog den ultimata valsmörgåsen. Men är det fortfarande efter 27 års förbud så viktigt?
The Cove kommer med några olika förslag till svar på de frågorna, men inget som tillfredsställer, inget som fastnar. Och det spelar kanske ingen roll. Det viktiga är att det händer, och The Cove hävdar bestämt att det måste stoppas. Jag gick in i filmen förberedd på att komma ut med tanken "visst, det är otäckt, men inte värre än det vi gör med kor och grisar" men det slutade inte så. Inte för att delfiner är intelligenta och känsliga, inte för att de är söta och ser ut som om de ler, utan för att slakten verkar så meningslös.
Ric O'Barry, en centralfigur i filmen och i det internationella motståndet mot delfinslakt - han säger själv att så fort en delfin mår dåligt någonstans i världen ringer hans mobiltelefon - har helt annan motivation. Han fångade och tränade de fem delfiner som spelade Flipper i TV-serien på sextiotalet, och sedan dess har han försökt gottgöra det. Han tror att serien skapade intresset för delfiner och därmed orsakade delfinarierna och jakten som fyller dem. Han berättar att en av Flipper-delfinerna begick självmord i hans famn.
I Taiji bär han mask; annars skulle fiskarna vilja döda honom. Han samlar ihop en liten grupp - som i Ocean's Eleven, säger han - för att avslöja delfinslakten. Via en bekant på Industrial Light and Magic får han tag på avancerade kameror dolda i falska stenar. Han rekryterar fridykare, en logistiker, entusiaster. De inleder sin operation: att ta sig in på det bevakade, förbjudna området kring bukten, gömma sina kameror där, och dokumentera delfinslakten.
Detta är spännande. Vi följer dem när de nattetid tar sig förbi staketen. Vi ser dem genom värmekameror och ljusförstärkare. Vi är mitt ibland dem när vakterna dyker upp och de måste ta sig uppför backen till flyktbilen som genast bränner iväg. Vi känner spänningen när de smyger i mörkret. Vad händer om de åker fast? Fängelse... eller värre. O'Barry trodde att fiskarna ville döda honom. Han kanske hade rätt.
Men till slut får vi se filmerna från bukten, så fantastiskt högkvalitativa att jag först trodde att de måste vara efterkonstruktioner. Men tydligen var det så här bra utrustning de lyckades dölja i bukten, och så är det förstås de bästa bilderna vi visas. Men de är otäcka. Jag har hört i pirathistorier om hur havet färgas rött, men jag har aldrig sett det. Delfinblod fyller bukten. Sprattlande kroppar slits upp i båtar och skärs sönder med krokar. Jag förstår varför O'Barry kämpar vidare, efter gripande efter gripande. Han älskar de här varelserna.
The Cove är en enormt välgjord dokumentär. Det går inte att låta bli att känna något inför delfinerna, och sekvenserna där aktivisterna tar sig in i bukten är - för en gångs skull bokstavligt - nervpirrande. Mot detta kontrasteras japanska politiker, landets representant i International Whaling Commission, Japans allierade bland små söderhavsöar, kostymklädda människors vars inre liv vi inte får veta något om. Och när delfinerna simmar under förtexterna och vi hör den fantastiskt välpassande bakgrundsmusiken undrar jag fortfarande: varför är delfinslakten egentligen så viktig för Japan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar