När jag recenserade The Dark Knight Rises skrev jag att jag skulle vänta några månader och sen skriva om exakt varför jag hatade slutet så mycket. "Några" visade sig betyda sju, men det betyder väl bara att alla som rimligen kan bry sig redan har sett filmen. Ändock följer en varning: feta spoilers framvärtes så om du a) inte sett The Dark Knight Rises samt b) bryr dig, läs inte vidare.
Mitt huvudsakliga problem med slutet är att det är så fullständigt oärligt mot den Batman och Bruce Wayne som vi sett under de två tidigare - båda fantastiska - filmerna. Jag pratar inte heller om ett drag som uppfanns av Nolan utan som löper genom Batmanmyten nästan från början. När jag såg Batman Forever när den var ny hickade jag till när dr Chase Meridian frågade vad Batman kunde ha gjort "to deserve a life of nightly torment", för det var ju totalt awesome att vara Batman; fanns väl ingen plåga med det? Det bevisar bara att det tog ett tag innan jag fick ordning på den den briljanta hjärna jag har i dag.
Batman mår förstås fruktansvärt dåligt. Ett barndomstrauma förvandlade honom till en så djupt störd människa att han bara kan hitta ett sätt att hantera sina demoner: att orsaka smärta på dem han tycker är ansvariga. Det är egentligen ren flax för världen att han råkar kanalisera sina problem åt rätt håll och spöa upp skurkar snarare än de lättaste offer han kan hitta, som de flesta våldsbrottslingar.
Så Batman kan inte få ett riktigt lyckligt slut. Det spelar ingen roll vad som händer, han kan inte bara dra sig tillbaka med en tös och njuta av livet. När han gör precis det i slutet på The Dark Knight Rises är det som om The Dark Knight hade slutat med att Jokern slumpat bestämde sig för att bli god. Batman har, utan synbar anledning, bara tillfrisknat. Eller flytt, vilket jag återkommer till nedan.
Han gör det också vid ett mycket märkligt tillfälle. Efter åratal som Gothams syndabock och instängd ensling i Hughesstil har han alldeles nyss fått bevis för att han faktiskt behövs. Gotham har just utsatts för en pärs som till och med överträffar de första två filmernas, och hur reagerar Batman, som hittills varit beredd att riskera precis vad som helst för Gothams säkerhet? Genom att försvinna.
Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig fly från det han betraktar som sin plikt. Han kan inte finna någon ro i ett litet café i Florens. Om han kunde det så hade han aldrig blivit Batman, han hade aldrig åkt till Asien och spöat upp fängelsekunder. Inget i The Dark Knight Rises förklarar hur han plötsligt förändrats så radikalt.
Framför allt är det en besvikelse att se. När Batman dog tyckte jag att det var ett fantastiskt slut. Det var modigt, logiskt och effektivt. Det gjorde att Batman äntligen slapp sin livslånga förbannelse, utan att svika sina ideal. Utan att hyckla. Han dog för att rädda Gotham och han dog säkert lycklig. Det var det bästa möjliga slutet och jag tänkte "Christopher Nolan, din briljante tokfan, du gjorde det". Han dödade Batman och han gjorde det bra.
Till och med när Lucius Fox fick veta att Bruce Wayne fixat autopiloten på planet tyckte jag om det. Fox kunde få undra om Batman glömt det eller förträngt det, eller om den till slut inte fungerat ändå, eller om han faktiskt under sina sista ögonblick lät sig dö, vilket hade varit okej, det med. Han var bara människa. Men död var han, och det var det bästa slut han kunde hoppas på.
Och så dyker han upp på det förbannade caféet och förstör alltihop. I stället för att följa sina livsregler så smet han alltså undan, fegade ur, låtsades dö och flydde undan sitt självpåtagna ansvar. Gotham hyllar honom som en fallen hjälte och själv sitter han och myser. Jag tänker inte ens ta upp hur orimligt det är att Bruce Wayne kan försvinna och inte bli igenkänd.
Så där har vi hur slutet förstörde en annars bra film, även om den ändå inte hade nått upp till Batman Begins- eller Dark Knight-nivåer. Men det är inte det enda problemet med slutet. Jag måste även prata om Robin, John Blake, som alltså ärver Batcave och tydligen ska bli näste Batman. Jag antar att det ska ge någon sorts positiv slutton. Stafettpinnen skickas vidare och Gotham har kvar sin beskyddare. Men det räcker med ett ögonblicks eftertanke för att inse varför det inte fungerar.
Den här killen är en helt vanlig snut som saknar Bruce Waynes superkraft: pengar. Bruce Wayne är stenjävlarik och utan den fördelen hade han aldrig kunnat göra det han gjorde. Låt oss se vad Blake gör med en fuktig grotta och ungefär inga andra tillgångar alls. Hur länge hade Batman klarat sig under de omständigheterna? Blir inte Blake bara en av de bleka kopior som Batman spöade upp i förra filmen?
Så Batman, denne skadade man som förvandlat sina djupa neuroser till ett stenhårt rättesnöre - totally incorruptible, för att citera Jokern - bestämmer sig på slump att smita undan allt och alla, fejka sin egen död, dumpa sin älskade fadersfigur utan så mycket som en lapp, och lämna sin stad till slöddret. Det är ett riktigt uselt slut på det som ändå är den bästa superhjältetrilogin någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar