Clerks-regissören Kevin Smith hävdar ofta att han inte är någon skådespelare och att det var därför han i sina egna filmer tog rollen som Silent Bob, vars huvudsakliga egenskap är att han i de flesta av dem fäller en replik eller två som mest. Så hur förklarar han sin kritikerhyllade insats i Catch and Release, för övrigt den största roll han haft i en film som han varken skrivit eller regisserat? Med att regissören Susannah Grant lät honom ta replikerna och säga dem på sitt eget sätt.
Alla som sett hans
frågestunder där han i flera timmar står och är rolig på en scen
framför hundratals människor vet att han är intelligent, kvick,
och karismatisk. Framför allt har han förmågan att vara rolig
samtidigt som han förmedlar information och känslor. Det är också
precis hans karaktärs uppgift i Catch and Release, så med andra ord
begår han precis den handling som är mångas förstaval när det
gäller att kritisera en skådespelare de inte gillar: han spelar sig
själv. För en gångs skull är det sant, och skådespelaren själv
erkänner det utan vidare omsvep.
Men just därför att
Kevin Smith är alla de där adjektiven jag prisade honom med så
fungerar det fantastiskt bra. Det är som att titta på de där
frågestunderna, fast nu med en handling. Kevin Smith lufsar runt i
morgonrock, sover bort hela dagar, dricker för mycket, äter
konstant, kommer med djupa citat (som han känner till för att de
finns på teförpackningar) och ger filmen ett varmt hjärta. Jag
älskade varenda minut med honom och fann mig längta efter att han
skulle dyka upp igen.
Vilket faktiskt nästan
är synd, för det distraherar från en film som - trots kritiken den
fått - är riktigt bra och en berättelse som är riktigt
intressant. Catch and Release tar något så uttjatat som den
romantiska komedin och utmanar dess formler, blandar formler, och
övergår alla formler.
Jennifer Garner spelar
Gray, en Coloradobo som precis ska gifta sig med sin älskade Grady
när han dör i en olycka. Hon har inte råd att bo ensam i huset de
tänkte dela, så hon hamnar i stället i huset han delade med sina
kompisar Sam (Smith) och Dennis (Sam Jaeger). Fritz (Timothy
Olyphant) är bosatt i Los Angeles men kom till Boulder för
bröllopet och slår sig också ner i huset. Gray har aldrig tyckt om
Fritz och det blir genast spänt mellan dem, inte minst för att hon
redan på begravningen tvingas bevittna hur han sätter på en
servitris i badrummet dit hon dragit sig undan. "I never
understood why he was friends with you", säger hon. "You
don't even seem to miss him."
Advokater blir inblandade
för att reda upp arvet och eventuell gemensam egendom, och på så
vis får Gray den första av många överraskningar. Grady hade ett
konto hon inte kände till, ett konto med mycket pengar på. Och när
hon tittar på kontoutdraget visar det sig att det inte var Gradys
enda hemlighet.
Hon börjar rota i Gradys
förflutna och inser att det var mycket som inte var som det verkade.
Han var inte den ende med hemligheter - Dennis har sina och Fritz har
sina. Det är nog bara Sam som är fullständigt ärlig och till och
med han döljer ett djup.
Jag tyckte om Catch and
Release. Jag tyckte om hur jag inte visste vad som skulle
hända härnäst, vart berättelsen skulle ta vägen, eller hur
relationerna mellan karaktärerna skulle förändras. Den har alldeles för många "karaktär hör något som inte var ämnat för hens öron"-stunder - när man måste ha en karaktär till att säga "that's the thing with small houses, everyone hears everything" är det ett säkert tecken på att det gått för långt - och den tappar både fart och kraft i slutet men som helhet är den riktigt lyckad. Kevin Smith
stjäl showen genom att vara sig själv och utan honom skulle den här
filmen inte ha den inbodda, genuina charm som nu gör den så
älsklig, men den skulle fortfarande vara värd sina två timmars
uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar