32-åriga Liz Gilbert hade ett drömliv: ett fint hem, ett äktenskap, en framgångsrik karriär. Men något saknades, hon insåg att det inte var vad hon ville ha. Hon bröt upp från äktenskapet och tillbringade ett år med att finna sig själv. Först njöt hon av mat och vin i Italien, sedan utforskade hon sin andlighet i Indien, och slutligen reste hon till Bali och fann kärleken. Hon har hittat sin inre frid.
Om du redan nu känner dig värmd och inspirerad så skulle du förmodligen älska Eat Pray Love. Det enda jag känner är ett växande illamående över självcentrerade, bortskämda, välbärgade västerlänningar som drabbas av outhärdliga i-landsproblem och måste besegra dem genom att fokusera på sig själva - som om de inte gjort det tillräckligt - och gärna genom att parasitera på kulturer de inte bryr sig om att försöka förstå och vars medlemmar bara kan drömma om att ha de problem besökarna har, eller resurserna för att göra något åt dem.
Men det kanske är annorlunda för dig. Du kanske skulle gilla att tillbringa två och en halv timme i sällskap med denna enormt lyckosamma människa, porträtterad av Julia Roberts (och i ärlighetens namn hade det väl inte gått att hitta en mer lämpad skådespelerska), medan hon oavbrutet gnäller om hur hemskt hennes perfekta liv är samtidigt som hon lever i ett år precis som hon vill, vilket enbart var möjligt för att hon fick förskott på boken hon skulle skriva om det.
Det kanske inte stör dig att se magra Julia Roberts propagera för att njuta av livet, äta upp sin pizza och sen köpa större jeans även om det krävs att hon lägger sin fjäderviktskropp på provrummets golv och sliter i byxknapparna. Det är kanske okej med dig att hon tvunget måste resa utomlands för att finna newageig upplysning, som om det vore mer sannolikt att indierna skulle råkat snubbla över sanningen än att amerikanerna skulle ha gjort det, eller att hon väl där omges av utfattiga indiska barn som tigger om slantar men hon är för självupptagen för att märka det.
Du finner det kanske fullständigt realistiskt att främlingar utan anledning att lita på Gilbert glatt säger djupt personliga saker efter att ha känt henne i femton sekunder, eller att hon omger sig med människor som enbart talar i kvasifilosofiska plattityder och lättdjupa aforismförsök. Det uppnår självparodi när Gilbert frågar en man "do you always speak in bumper sticker?"; om man inte fick göra det skulle den här filmen sakna manus.
Du har kanske ingenting emot att det absolut bästa i filmen, Richard Jenkins som en amerikan som Gilbert träffar i Indien, får en chans att göra något riktigt bra av sin mest lovande scen men tvingas berätta en känslorörande historia baklänges, tvärtemot all dramaturgi, så att resultatet uteblir. Där kände jag nästan något bra, en liten stund. Det gick fort över.
Gilberts bok tillbringade nästan tre år på New York Times bestsellerlista, och det påstås att den är bättre än filmen. Den skulle inte rimligen kunna vara sämre. Den Liz Gilbert som vi träffar i filmen exemplifierar allt som är fel med den västerländska kulturen. Blind självupptagenhet, fetischistisk dyrkan av det utländska tillsammans med total avsaknad av förståelse, hårresande bortskämdhet och oändligt gnällande missnöje med ett liv som nästan varenda människa som någonsin levt skulle betrakta som en fullständigt orimlig drömtillvaro, fixering vid att "finna sig själv" som om det är ett riktigt problem och inte något påhittat av människor som inte vet och inte kan föreställa sig vad det innebär att ha riktiga problem.
Så känner jag. Det kanske är annorlunda för dig.
Om du redan nu känner dig värmd och inspirerad så skulle du förmodligen älska Eat Pray Love. Det enda jag känner är ett växande illamående över självcentrerade, bortskämda, välbärgade västerlänningar som drabbas av outhärdliga i-landsproblem och måste besegra dem genom att fokusera på sig själva - som om de inte gjort det tillräckligt - och gärna genom att parasitera på kulturer de inte bryr sig om att försöka förstå och vars medlemmar bara kan drömma om att ha de problem besökarna har, eller resurserna för att göra något åt dem.
Men det kanske är annorlunda för dig. Du kanske skulle gilla att tillbringa två och en halv timme i sällskap med denna enormt lyckosamma människa, porträtterad av Julia Roberts (och i ärlighetens namn hade det väl inte gått att hitta en mer lämpad skådespelerska), medan hon oavbrutet gnäller om hur hemskt hennes perfekta liv är samtidigt som hon lever i ett år precis som hon vill, vilket enbart var möjligt för att hon fick förskott på boken hon skulle skriva om det.
Det kanske inte stör dig att se magra Julia Roberts propagera för att njuta av livet, äta upp sin pizza och sen köpa större jeans även om det krävs att hon lägger sin fjäderviktskropp på provrummets golv och sliter i byxknapparna. Det är kanske okej med dig att hon tvunget måste resa utomlands för att finna newageig upplysning, som om det vore mer sannolikt att indierna skulle råkat snubbla över sanningen än att amerikanerna skulle ha gjort det, eller att hon väl där omges av utfattiga indiska barn som tigger om slantar men hon är för självupptagen för att märka det.
Du finner det kanske fullständigt realistiskt att främlingar utan anledning att lita på Gilbert glatt säger djupt personliga saker efter att ha känt henne i femton sekunder, eller att hon omger sig med människor som enbart talar i kvasifilosofiska plattityder och lättdjupa aforismförsök. Det uppnår självparodi när Gilbert frågar en man "do you always speak in bumper sticker?"; om man inte fick göra det skulle den här filmen sakna manus.
Du har kanske ingenting emot att det absolut bästa i filmen, Richard Jenkins som en amerikan som Gilbert träffar i Indien, får en chans att göra något riktigt bra av sin mest lovande scen men tvingas berätta en känslorörande historia baklänges, tvärtemot all dramaturgi, så att resultatet uteblir. Där kände jag nästan något bra, en liten stund. Det gick fort över.
Gilberts bok tillbringade nästan tre år på New York Times bestsellerlista, och det påstås att den är bättre än filmen. Den skulle inte rimligen kunna vara sämre. Den Liz Gilbert som vi träffar i filmen exemplifierar allt som är fel med den västerländska kulturen. Blind självupptagenhet, fetischistisk dyrkan av det utländska tillsammans med total avsaknad av förståelse, hårresande bortskämdhet och oändligt gnällande missnöje med ett liv som nästan varenda människa som någonsin levt skulle betrakta som en fullständigt orimlig drömtillvaro, fixering vid att "finna sig själv" som om det är ett riktigt problem och inte något påhittat av människor som inte vet och inte kan föreställa sig vad det innebär att ha riktiga problem.
Så känner jag. Det kanske är annorlunda för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar