1994 gick den då trettonårige Nicholas Barclay ut för att spela baseball. Han kom aldrig hem igen. Tre år senare fick hans familj ett telefonsamtal från Spanien. En skrämd, skadad yngling hade hittats av ett turistande par som ringt polisen. Han sa att han var Nicholas Barclay och att han kidnappats av militärer och tillsammans med andra olyckliga unga män utnyttjats som sexslav och tortyroffer.
Familjen Barclay reagerade med glädje och såg till att hämta hem sin försvunne son så fort de kunde. Inte ens när det visade sig att deras blonde blåögde amerikanske son nu var mörkhårig, brunögd och talade med fransk accent betvivlade de - i alla fall offentligt - att han var den han utgav sig för att vara.
Det var han förstås inte. Han var en 23 år gammal fransman vid namn Frédéric Bourdin, som redan vid så unga år tillbringat en stor del av sitt liv med att leva under falsk identitet. Han säger sig själv ha gjort det minst 500 gånger, och några av dem har liksom Nicholas Barclay varit faktiska försvunna människor.
I The Imposter får vi se intervjuer med Bourdin själv, familjen Barclay, en FBI-agent som var inblandad i historien, och privatdetektiven som upptäckte att Bourdin inte var Nicholas och började samla bevis mot honom. Vi får höra deras minnen av händelseförloppet och deras känslor inför det - Nicholas syster frågar sig om och om igen hur hon kunde vara så dum. Det undrar vi också. Bourdin och privatdetektiven har sin egen hypotes, som får det att isa i magen på mig.
Allt det här är väldigt intressant, men det jag saknar är något mer av en insikt i Bourdins hjärna. Framför allt saknar jag ett svar på frågan varför. Varför ville han så gärna vara Nicholas Barclay? Varför betraktade han det som en drömsituation att få gå i skolan igen? Han pratar om att han sökte kärleken han alltid saknat som barn, men varför saknade han den? FBI-agenten som intervjuade honom när han fortfarande var Nicholas sa att han gav henne detaljer om det han utsatts för som övertygade henne om att han på ett eller annat sätt varit med om det; antingen som offer eller som förövare. Det behövde jag höra mer om.
När det gällde familjen Barclay fick vi i alla fall ett förslag och om vi inte köper det har vi möjlighet att komma på ett eget. När det gäller Bourdin får vi aldrig den möjligheten; den numera reformerade seriebrottslingen förblir en gåta. Frågan "varför" upprepar sig i huvudet på mig och får aldrig något svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar