Silver Linings Playbook (2012) - 4/6

Detta var en ganska udda upplevelse. Jag gick och såg Silver Linings Playbook nästan enbart för att om Jennifer Lawrence inte fick en Oscar för Winter's Bone men fick en för den här filmen så måste jag se den. Jag är inte besviken, precis. Hon är väldigt bra i Silver Linings Playbook. Men i Winter's Bone var hon fantastisk varenda ögonblick, här är hon underbar när hon får en köttig scen. När manuset slänger åt henne en långsam volley så smashar hon den, hårdare och säkrare än de flesta hade kunnat. När bollarna är svårare så når hon inte heller lika långt.

Jag menar det inte lika negativt som det låter; vid 22 års ålder har hon en Oscar och en nominering och jag ser redan fram emot alla de härliga Jennifer Lawrence-filmer jag ska få se under resten av mitt liv. Men jag hade hellre gett henne Oscarn för Winter's Bone än för Silver Linings Playbook.

Filmen börjar på en psykiatrisk klinik där Pat (Bradley Cooper) sitter inlåst sedan en våldsam händelse, utlöst av hustrun Nikkis (Brea Bee) otrohet. Efter åtta månader får han komma ut, under förutsättning att han tar sina mediciner och bor hemma hos sina föräldrar Patrizio (Robert De Niro) och Dolores (Jacki Weaver). Medicinerna vill han inte ha och det enda han är intresserad av är att komma tillbaka till Nikki, sitt jobb och sitt vanliga liv. Han börjar läsa litteraturklassiker och träna hårt för att vinna tillbaka fruns gunst.

Kompisen Ronnie (John Ortiz) och hans fru Veronica (Julia Stiles) tillhör de få som fortfarande vill umgås med Pat efter allt som hänt, och bjuder hem honom på middag där han får träffa Veronicas syster Tiffany (Jennifer Lawrence), som förlorat sin make Tommy. För publiken är det uppenbart att det gifta paret försöker para ihop de två singlarna; frågan är hur uppenbart det är för Pat och Tiffany. Deras stormiga relation inleds i alla fall genast, när de samtidigt attraheras och frånstöts av varandra.

Tiffany vill bli vän med Pat, Pat tänker bara på Nikki, och terapeuten dr Patel (Anupam Kher) försöker få honom att inse att Nikki kanske aldrig kommer tillbaka men om hon gör det så är det inte för att Pat jagar henne utan för att han blir den människa hon vill ha. Pat arbetar sig igenom sina aggressionsanfall och Tiffany har sina egna problem. Faktum är att det finns gott om lätt sjuka människor i den här filmen. Det är inte svårt att se rötterna till Pat i faderns beteende.

Tiffany hanterade sin makes död genom att ha sex med en väldig massa människor, och detta får vi oss en del unket moraliserande runt. Hon kan förstås inte bara tycka om sex; hennes promiskuösa förflutna måste vara något dåligt och sjukt, någon som hon ska ha heder och ära för att ha lämnat bakom sig. Och naturligtvis är varje man som vill umgås med Tiffany ett svin, förutom Pat då hans avsikter är snövitt hedervärda. Han vill ju inte ha sex med henne. Det är ett besynnerligt och föråldrat synsätt som dessutom känns väldigt out-of-character för filmen och för karaktärerna.

Innan Tiffany dök upp hade jag svårt för Silver Linings Playbook. Den var inte särskilt rolig, inte smart, inte kvick. Den innehöll gott om repliker som försöker låta avslappnade och är väldigt roliga när det lyckas men väldigt ansträngda när det misslyckas.

Sen tyckte jag att den bara var tämligen okej, inget uppseendeväckande. Men jag fann att jag började tycka om karaktärerna och bry mig om vad som hände dem. En del av det var skådespelarna, en del var manuset, men det gjorde att jag ville se vidare, ville se hur det gick, trots att jag anade att jag kunde förutsäga det.

Det kunde jag också. Silver Linings Playbook är egentligen en rätt typisk romantisk komedi. Den följer skickligt mönstret och lyckas därför med det den ger sig på. Den slår de flesta filmer i genren genom att ha ett bättre manus, intressantare och mer originella karaktärer, och mer högklassiga skådespelarprestationer. Men i grunden är den en ganska oremarkabel film som görs mycket bättre av fantastiska skådespelare. Främst av dem - Jennifer Lawrence.