I mitt huvud blev den här filmen legendarisk. Jag såg den i tolvårsåldern, en regnig semesterdag med två familjer samlade runt en liten TV, och den verkade fortsätta i evighet. Jag visste inte vad den hette eller vilka som var med, men jag glömde den aldrig.
Internet kom in i våra liv men mina fragmenterade minnen gjorde det svårt att söka upp den. Till slut spydde jag på ett filmforum ut det lilla jag kunde komma ihåg, och svaret studsade tillbaka: Big Wednesday. Den var dock fortfarande svår att hitta och åren gick tills jag till slut fick tag på den och fick se den för första gången på över tjugo år.
Så hur är den? Tja, ni vet hur folk säger att man inte ska träffa sina hjältar? Det är nog något liknande på gång här. Inte för att Big Wednesday är en dålig film, men det är inte uppenbart varför just den fastnade i huvudet.
Vi följer tre surfande kompisar, mästaren Matt (Jan-Michael Vincent, sedermera Airwolfpilot), snälle killen Jack (William Katt, sedermera manuallös superhjälte) och masochisten Leroy (Gary Busey, sedermera tokdåre). Vi ser deras liv vid fyra olika tillfällen med flera års mellanrum, från den sorglösa ungdomen då de bara festar, knullar och surfar, via förhållanden och barn och Vietnamkrig och att de tvingas växa upp, bit för bit.
De går från att vara de heta unga surfarna till att vara de halvt mytiska, halvt bortglömda veteranerna som ersatts av en ny generation. De går från att vara vilda partykillar till att bli familjefäder och marinsoldater, till att be om ursäkt för dumheterna de gjorde som vilda partykillar. Oskulden rinner bort, och världen förändras för alltid.
Big Wednesday pressar in en imponerande mängd handling och utveckling i två timmar, och den anstränger sig för att kännas episk men når inte riktigt ända fram. När det hela är över frågar man sig hur mycket som egentligen hände, när kulmen tydligen består av att en familjefar bestämmer sig för att riskera livet för att återuppleva sin svunna ungdom.
Den har många bra bitar, särskilt en rolig rad scener när en hög killar försöker undvika Vietnam genom att låtsas vara nazister, bögar, lodisar, handikappade och galningar. Ibland flera av sakerna på samma gång. Och ibland kommer den i närheten av den där gnistan i hjärtat, när känslorna smäller till och män-har-svårt-att-visa-varandra-ömhet-scenerna låter ana något under ytan. Men uppehållen är för långa, och det betyder aldrig lika mycket att få höra om vad som hänt som att vara med om det.
Men den som gillar abs får i alla fall ögongodis nog för ett tag.
Internet kom in i våra liv men mina fragmenterade minnen gjorde det svårt att söka upp den. Till slut spydde jag på ett filmforum ut det lilla jag kunde komma ihåg, och svaret studsade tillbaka: Big Wednesday. Den var dock fortfarande svår att hitta och åren gick tills jag till slut fick tag på den och fick se den för första gången på över tjugo år.
Så hur är den? Tja, ni vet hur folk säger att man inte ska träffa sina hjältar? Det är nog något liknande på gång här. Inte för att Big Wednesday är en dålig film, men det är inte uppenbart varför just den fastnade i huvudet.
Vi följer tre surfande kompisar, mästaren Matt (Jan-Michael Vincent, sedermera Airwolfpilot), snälle killen Jack (William Katt, sedermera manuallös superhjälte) och masochisten Leroy (Gary Busey, sedermera tokdåre). Vi ser deras liv vid fyra olika tillfällen med flera års mellanrum, från den sorglösa ungdomen då de bara festar, knullar och surfar, via förhållanden och barn och Vietnamkrig och att de tvingas växa upp, bit för bit.
De går från att vara de heta unga surfarna till att vara de halvt mytiska, halvt bortglömda veteranerna som ersatts av en ny generation. De går från att vara vilda partykillar till att bli familjefäder och marinsoldater, till att be om ursäkt för dumheterna de gjorde som vilda partykillar. Oskulden rinner bort, och världen förändras för alltid.
Big Wednesday pressar in en imponerande mängd handling och utveckling i två timmar, och den anstränger sig för att kännas episk men når inte riktigt ända fram. När det hela är över frågar man sig hur mycket som egentligen hände, när kulmen tydligen består av att en familjefar bestämmer sig för att riskera livet för att återuppleva sin svunna ungdom.
Den har många bra bitar, särskilt en rolig rad scener när en hög killar försöker undvika Vietnam genom att låtsas vara nazister, bögar, lodisar, handikappade och galningar. Ibland flera av sakerna på samma gång. Och ibland kommer den i närheten av den där gnistan i hjärtat, när känslorna smäller till och män-har-svårt-att-visa-varandra-ömhet-scenerna låter ana något under ytan. Men uppehållen är för långa, och det betyder aldrig lika mycket att få höra om vad som hänt som att vara med om det.
Men den som gillar abs får i alla fall ögongodis nog för ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar