En bred kulturell klyfta står mellan mig och den här filmen. Det är svårt för mig att känna mig in i dess prat om högadel och lågadel, drift med arbetarrörelsen, äktenskapliga plikter och äktenskapliga rättigheter, och det sätt på vilket intrigen hänger på saker som jag finner fullständigt irrelevanta. Vissa filmer fungerar fortfarande sjuttio år efteråt; Idel ädel adel är inte en av dem.
Men även om jag kunde regrediera hjärnan sju årtionden och befinna mig i den kultur som skapade den här filmen så tror jag inte att jag skulle tycka om den. Det är helt enkelt nästan omöjligt för mig att bry mig om handlingens småkrokar och rakt igenom irriterande karaktärer.
Två av dem, Gittan Andersson (Annalisa Ericson) och greve Joakim Gyllenhorn (Åke Söderblom), har precis gift sig och ska flytta in på slottet Gyllingehus. Utan att berätta det för sin nyblivne fru planerar dock greven att sälja slottet, och - ödets ironi! - den som representerar köparna visar sig vara Gittans bror Rickard (Anders Henrikson). Det är upplagt för komik.
För att fylla ut de krävande 87 minuterna finns även lite festligt tjänstefolk och två intryckta kärleksaffärer, en mellan de gamla turturduvorna Beatrix (Tollie Zellman) och greve Raoul (Erik "Bullen" Berglund, som gav sitt namn till Bullens pilsnerkorv) som aldrig kommer till skott, och en mellan Rickard och lady Alice Peabottle (Margit Manstad) som börjar bråka på ett tåg och sen faller handlöst för varandra.
Den utpräglade tråkigheten bryts bara av ögonblicken när jag hickar till av något förlegat, och skämten som faktiskt fungerar är rariteter i klass med hönständer. Den här filmen är en av dem som trillade av historiens vagn och bör lämnas där den föll.
Men även om jag kunde regrediera hjärnan sju årtionden och befinna mig i den kultur som skapade den här filmen så tror jag inte att jag skulle tycka om den. Det är helt enkelt nästan omöjligt för mig att bry mig om handlingens småkrokar och rakt igenom irriterande karaktärer.
Två av dem, Gittan Andersson (Annalisa Ericson) och greve Joakim Gyllenhorn (Åke Söderblom), har precis gift sig och ska flytta in på slottet Gyllingehus. Utan att berätta det för sin nyblivne fru planerar dock greven att sälja slottet, och - ödets ironi! - den som representerar köparna visar sig vara Gittans bror Rickard (Anders Henrikson). Det är upplagt för komik.
För att fylla ut de krävande 87 minuterna finns även lite festligt tjänstefolk och två intryckta kärleksaffärer, en mellan de gamla turturduvorna Beatrix (Tollie Zellman) och greve Raoul (Erik "Bullen" Berglund, som gav sitt namn till Bullens pilsnerkorv) som aldrig kommer till skott, och en mellan Rickard och lady Alice Peabottle (Margit Manstad) som börjar bråka på ett tåg och sen faller handlöst för varandra.
Den utpräglade tråkigheten bryts bara av ögonblicken när jag hickar till av något förlegat, och skämten som faktiskt fungerar är rariteter i klass med hönständer. Den här filmen är en av dem som trillade av historiens vagn och bör lämnas där den föll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar