Den brittiske komikern Steve Coogan har sen 1991 spelat sin karaktär Alan Partridge, en narcissistisk, egoistisk, nedlåtande, konservativ radiopratare som drömmer om att vara på TV. I Storbritannien är de två giganter men utanför hemlandet är de nästan helt okända.
Och nu kommer alltså långfilmen om Alan Partridge. Det låter inte bra. Det är väldigt sällan som det blir bra när man tar något känt från sketcher eller kortare avsnitt och försöker göra långfilm av det. Att Alan är så pass okänd utanför det egna riket är också en nackdel men det kan paradoxalt också tala till hans fördel: om man aldrig hört talas om honom kan man inte störas av allt som måste ändras för att en långfilm ska fungera.
Jag kände till hans namn, men hade fått för mig att han dels var en verklig människa och dels var en gammal veteran, verksam åtminstone sen 70-talet. Därmed trodde jag också, under de första minuterna av den här filmen, att den var en sann historia om Alan Partridges liv. Det gjorde mig lite förvirrad att det pratades mobiltelefoner och Twitter men till slut föll allt på plats och det här är alltså historien om en komikers mest kända skapelse, ingenting annat.
Alan Partridge är radiopratare på en station som köps upp av ett multinationellt företag fullt av profitfixerade blodsugare - ni känner igen konceptet - och hans kollega Pat Farrell (Colm Meaney) är rädd att förlora jobbet då han inte är kommersiell nog. Det visar sig att Farrells farhågor är väl grundade och efter ett besynnerligt framträdande från Partridge på ett styrelsemöte får Farrell lämna.
Det tar han inte särskilt väl. I stället dyker han upp på firmafesten med ett gevär och tar gisslan. Polisen dyker upp, det blir belägring, och Alan Partridge lyckas bli dels gisslan, dels gisslanförhandlare.
Därifrån rör sig inte filmen långt utan den bygger hela sin historia på Alans krumbukter. Det är här jag tror att jag förlorar på att jag inte vet något om karaktären sen innan. För mig är han en rätt ologisk, ganska irriterande person även om man kan räkna med ett skratt var femte minut så man inte tröttnar. Coogan har hållit på ett tag och vet bättre än att förlora publiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar