Detta är egentligen en rätt remarkabel film. Den berättar den sanna historien om ett gäng bodybuilders som kidnappade en miljonär och torterade honom tills han skrev över alla sina ägodelar på dem, den lyckas göra detta till något intagande och komiskt, och det fungerar. Av någon anledning.
Ledaren är Daniel Lugo (Mark Wahlberg), en outtröttlig strävare som lyssnar på livscoachen Johnny Wu (Ken Jeong) och har ett färdigt recept på framgång. Han anställs av gymägaren Mese (Rob Corddry) och tredubblar medlemsantalet. Där träffar han både den framtida medbrottslingen Adrian Doorbal (Anthony Mackie) och det framtida offret Victor Kershaw (Tony Shalhoub), som Daniel bestämmer sig för är en skurk.
Tillsammans med den gigantiske vanebrottslingen Paul Doyle (Dwayne "The Rock" Johnson) som nu blivit kristen och ska lämna sitt kriminella liv bakom sig kidnappar de tre Kershaw, för honom till ett lager och sätter igång.
Det är hemska saker vi får se, och det borde inte fungera så här bra. Vi borde vända bort blicken och när jag tänker på att det här - eller åtminstone något snarlikt, filmen tummar på sanningen - faktiskt hände så mår jag lite illa, men för det mesta flyter jag bara med. Jag har roligt.
Det här är en film som kan ha en karaktär som säger "I watch a lot of movies. I know what I'm doing" och vi köper det. Det här är en film som på ett ställe slänger in en skylt med "This is still a true story" och det behövs. Det här är en film där allting går värre och värre och vi dras med i en nedåtgående spiral som vi egentligen inte vill se slutet på, för efter det blir det inte roligare. Pain & Gain är nån sorts bisarr triumf över vettet.
Eller, för att citera The Rock: "Jesus Christ has personally blessed me with many gifts. One of them is knocking people the fuck out!"
Preach it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar