Under 50-, 60- och 70-talen producerade Hammer Studios en till synes oändlig rad skräckfilmer. De gav oss Frankenstein, Dracula, mumier, Quatermass, varulvar och Dr Jekyll, och de matade ylande ulvar med precis det de ylade efter. De pressade gränserna för blod, våld och sex. Att de förtjänar sin legendstatus är solklart. Det vi inte ska glömma är att många av deras filmer helt enkelt inte var särskilt bra.
Dracula: Prince of Darkness är ett utmärkt exempel. Efter succén med klassikern Dracula, där Peter Cushings Van Helsing besegrar Christopher Lees Dracula, återkommer den senare här i samma roll. Hans slott hålls fortfarande i ordning av betjänten Klove (Philip Latham) trots att tio år har gått sedan vampyren strök på foten. En engelsk familj som turistar i Transylvanien dumpas av en rädd kusk i närheten av slottet och går dit för att söka mat och husrum, vilket Klove gärna står till tjänst med.
Draculas aska ligger i slottets krypta och väntar på blod. Klove fixar det genom att döda Alan (Charles Tingwell), och Dracula återvänder till livet. Tydligen har Klove inte lyckats få tag på en enda människa på tio år. Sen rullar handlingen vidare ungefär som man kan vänta sig med vampyrbett, krucifix och kistor, även om jag inte väntade mig slutet i den frusna sjön.
Och det hela är tämligen dött. Hammer Studios körde vidare utan ansträngning, räknade med att gamla framgångar skulle skjutsa dem vidare - och det fungerade. Christopher Lee själv behövde bara vara närvarande, inte säga ett ord. Det berodde antingen på att (manusförfattaren Jimmy Sangsters förklaring) att Dracula inte hade några repliker eller på att (Lees förklaring) replikerna var så dumma att Lee vägrade säga dem.
Vi får aldrig någon anledning att bry oss om varken Dracula eller hans offer, och att vampyrreglerna förefaller högst oklara hjälper inte. Dracula: Prince of Darkness visar att trenden att spy ut dåliga uppföljare inte alls är en trend utan funnits med oss i årtionden, även om den här klarar sig bättre än, säg, Transformers: Revenge of the Fallen. Man kanske undrar i slutet vad allt det här var bra för, men man vet också att stum eller inte så finns det alltid anledning att se mer Christopher Lee.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar