Fegele Abramovitj (Claudia Lander-Duke) är en fattig liten judisk flicka i Ryssland som 1927 får se sin älskade far ge sig av till Amerika för att söka lyckan. Han ska nå framgång och rikedom i möjligheternas land och sen skicka efter sin dotter. Innan han lyckas med det drabbas byn av en pogrom och Fegeles grannar hjälper henne fly. Hon vill till Amerika och träffa sin far men hamnar i stället i England där hon döps om till Susan, får lära sig engelska, växer upp och börjar spelas av Christina Ricci.
Susans skönhet och röst gör henne till dansös och sångerska. Hon går med i en grupp på väg till Paris där hon blir vän med den äldre dansösen Lola (Cate Blanchett). De två kvinnorna blir arbets- och rumskamrater. Lola är intresserad av den framgångsrike operasångaren Dante Dominio (John Turturro) medan Susans öga dras mot den vackre unge zigenaren Cesar (Johnny Depp). Alla fyra arbetar för operan, Dante som sångare, Susan och Lola som dansöser, och Cesar som djurskötare.
Det är ansträngt från början. Dante avskyr både judar och Cesars smutsiga, nomadiska folk. Det blir inte bättre när andra världskriget kommer och det blir väldigt farligt att vara någotdera samtidigt som operan blir mindre och mindre välbesökt. Till slut finns det ingen publik alls och nazisterna rycker allt närmare.
The Man Who Cried borde vara bättre än den är. Historien har alla förutsättningar att vara mäktig och talande. Bara det faktum att Johnny Depp och John Turturro befinner sig i samma film borde vara en garanti för kvalité. Men det händer inte. The Man Who Cried består av småstycken som aldrig riktigt knyts ihop till en helhet och filmen lider av svåra tempoproblem. Stunder som borde varit emotionellt klimaktiska rusar förbi medan meningsfattiga och ointressanta sekvenser dras ut i det oändliga. Gigantiska osannolikheter putsas av utan eftertanke.
Johnny Depp är allt som oftast centrum i sina filmer; han spelar udda karaktärer som resten av rollistan rör sig runt. Här påminner han snarare om sin roll i Chocolat; en dämpad och försiktig prestation ämnad att backa upp den egentliga huvudrollsinnehavaren. I Chocolat fungerade det eftersom Juliette Binoche plockade upp bollen och sprang. Hon fyllde hålet Depp lämnade. Ricci gör i stället samma sak som Depp: dämpar sig, håller tillbaka. Det är som om båda två väntar sig att någon annan ska ta plats. Inte ens när Susan känner starkt och oemotståndligt, när hon gråter förtvivlat, tar Ricci ut svängarna.
De enda i filmen som verkar känna ordentligt är Turturros Dante och Blanchetts Lola. De två är i alla fall intressanta karaktärer, spelade av skickliga skådespelare, men deras funktion i historien begränsar kraftigt effekten de tillåts ha. De är per definition inte huvudpersoner utan stödjande karaktärer, och här får de inte mycket att stödja. The Man Who Cried hade stor potential, men sveks av besynnerliga tempoval, opassande skådespelarprestationer och bortslösad känslokraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar