Hollywoodseriemördaren är en mycket intelligent, manipulativ, skicklig planerare som med sofistikation uppmärksammar varenda detalj i sin konstanta strävan att tillfredsställa lustar som han aldrig ifrågasätter - Hannibal Lecter. Verklighetens seriemördare brukar snarare vara förlorare, inte överdrivet smarta människor som aldrig kunnat passa in och som har långa rader misslyckanden och spruckna relationer bakom sig. De psykopater som lyckas maskera sig och smälta in brukar inte riskera det genom att döda; populära uppfattningar gör gällande att de snarare blir börs-VD:ar än seriemördare.
Early Grayce (Brad Pitt på tröskeln till berömmelse) har inte lyckats smälta in. Han är villkorligt frigiven från fängelset, bor i en husvagn, jagas av hyresvärden och övervakaren, och kan inte behålla ett jobb. Han verkar inte drivas av seriemördarbegär; ibland passar det honom att döda och då gör han det. Utan samvete eller ånger gör han vad han vill. Han är en orakad, otvättad, tatuerad lurk med obildad accent och säger att han har "nothing against God, just some of the people he let in here".
Han lever tillsammans med Adele Corners (Juliette Lewis), en ung och simpel kvinna som är övertygad om hans snällhet trots att han hårt kontrollerar hennes liv. Hon får inte röka, dricka eller svära, för Early tycker inte att det passar sig för kvinnor. Hon accepterar det, inte bara därför att hon verkar befinna sig på ett barns nivå utan mest för att det är så män är i hennes värld, och Early är kanske bättre än de flesta. Han slår henne bara när hon förtjänar det.
Early och Adele möter sina motsatser i Brian Kessler (David Duchovny) och Carrie Laughlin (Michelle Forbes). Där Early och Adele är white trash är Brian och Carrie välutbildade yuppies. Brian är journalist, psykologistudent och hoppfull författare; Carrie är fotograf. Brian har skrivit en artikel om seriemördare, fått bokkontrakt och redan spenderat förskottet. De bestämmer sig för att biltura tvärsöver USA, besöka berömda mordplatser på vägen, och producera en bok med hans text och hennes bilder. Men de har ont om pengar och annonserar därför efter någon att dela bensinkostnaden med, och vem svarar om inte Early.
Från början vet vi men inte Brian eller Carrie att Early är en av dem som Brian skriver om. Allt eftersom resan går börjar de fatta misstankar, särskilt Carrie som hör hårresande historier från Adele. Brian verkar fascinerad av den hårde, brutale Early. Själv har han aldrig varit i slagsmål, aldrig avfyrat en pistol, och nu umgås han med en man som verkar helt oberörd av våld. Early slår ner en barbuse med samma självklarhet som han tankar bilen. Brian kan inte låta bli att känna en koppling djupt inne i en manlighet som man inte talar om i hans välartade rödvinsvänsterkretsar.
Tidigt i filmen gör en diskussionsscen klar var Brian står. Han anser att seriemördare har biokemiska brister. Om de inte förstår vad rätt och fel är, hur kan vi klandra dem? De ska studeras och botas, inte avrättas. En av hans vänner hävdar att han skulle tycka annorlunda om det vore hans mor som mördades, men Brian säger emot. Kommer mötet med Early att få honom att ändra sig? Förr eller senare kommer han att få veta vem mannen bredvid honom i bilen verkligen är. Inte bara en obildad bondlurk utan en kallblodig mördare.
Misstankarna växer, ledtrådarna dyker upp en efter en, och när avslöjandet kommer ändrar världen karaktär. Nu står liv på spel och människorna som tidigare var irriterande eller fascinerande är i stället farliga.
Kalifornia är en otäck, tänkvärd, intagande film som etsar sig fast i minnet. Den bygger på en idé och en berättelse som förmodligen hade fungerat bra i vilka händer som helst, men regissören Dominic Sena tar det han har och gör något större av det. Efter Kalifornia regisserade han inget på sju år och då var det Gone in 60 Seconds, en underhållande men oremarkabel och förglömlig actionfilm, och jag undrar varför. Han hade skickligheten till att bli så mycket mer.
Men framför allt vilar Kalifornia på de fyra huvudrollsinnehavarna som allihop får ur sig sina livs prestationer. David Duchovnys Brian är den minst intressante, en likare och vem-som-helst som placeras i en otäck situation, men djupt trovärdig och välspelad. Michelle Forbes gör Carrie till en minnesvärd skapelse; hon håller långa tal via små rörelser med mungipor och ögonlock.
På den andra sidan har vi Juliette Lewis som Adele, detta förvuxna naiva flickebarn som desperat försöker leva kvar i en ljus sagovärld trots att verkligheten är mörk och brutal. När alla andra ljuger - Brian och Carrie lever ytliga yuppieliv och för Early är osanningen bara en annan del av hans naturliga livsstil - är Adele outhärdligt ärlig. Hon försöker inte lura Brian och Carrie. Hon tror varenda ord hon säger.
Och så slutligen, Kalifornias bästa prestation: Brad Pitt som Early Grayce i rollen som borde ha skapat hans karriär. Här är han långt ifrån den söte hunk han senare marknadsfördes som. Han döljer sina vackra drag bakom smuts och raggigt skägg och sin röst bakom en skamlös white trash-accent. I den gestalten ger han oss en naturkraft till karaktär, en motbjudande varelse som knappt kan beskrivas. Brad Pitt visar all potential han hade och spelar så hårt att det gör ont. Ett ögonblick när han låter Earlys face hårdna är det kanske största i en imponerande skådespelarkarriär.
Kalifornia är en skräckfilm och det syftet uppfyller den, men den hinner med att vara intressant och intelligent. Vi tänker samtidigt som vi känner spänning. Visst begår den misstaget att degenerera i halvklichéer när sluttexterna närmar sig men den lyckas behålla sin känsliga kraft hela vägen igenom. I slutet har vi kanske inte lyckats analysera Early Grayce, men det kan han förmodligen inte själv heller. Män som han har aldrig funderat på varför de gör vad de gör, de bara gör det. Därför att de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar