Hugo (2011) - 6/6

3D är den senaste innovationen inom filmkonsten och ett hyggligt hett debattämne. Är 3D framtiden, ett desperat och tidsbegränsat försök att locka bort folk från DVD-spelarna och in i biograferna, en meningslös gimmick, en kortlivad fluga eller en styggelse? Själv är jag någorlunda neutral. Jag har inte sett många filmer i den senaste vågen av 3D - Avatar, Harry Potter and the Deathly Hallows Part II, Toy Story 3 och möjligen Sucker Punch. Jag minns inte säkert om jag såg den senare i 3D vilket torde visa mina känslor ganska tydligt.

För mig har 3D aldrig klättrat högre än "inte irriterande". Det har hittills aldrig förhöjt en filmupplevelse och även när det är väl gjort så har man de där glasögonen, text som svävar fritt och förstör illusionen samt visuella ekon och andra imperfektioner. Dessutom börjar min hjärna sortera bort 3D:n efter ett tag och då kan jag ju lika gärna titta på 2D. Men jag är ingen 3D-hatare (förutom det besynnerliga fenomenet retro-3D som i den nysläppta Titanic), jag är bara inte förtjust i det heller.

Martin Scorseses Hugo sades vara filmen som äntligen gjorde 3D rätt. Här var det ingen gimmick, inget utslag av desperation, utan en integrerad del i konstverket. När till och med 3D-hataren Roger Ebert uttalade sig positivt måste jag ju se den, på bio, i 3D. Det har jag nu äntligen gjort och jag kan med glädje rapportera att hypen var fullt berättigad.

Hugo använder sin 3D som den använder sin färg eller sitt ljud. Den kastar inte saker i ansiktet på publiken, i stället låter den oss följa med in i filmens verklighet. Hugo inleds med en underbar inzoomningssekvens som börjar högt över Paris hustak och slutar inuti en klocka på en tågstation. Där sitter Hugo (Asa Butterfield); han börjar klättra nerför stegar och springa genom gångar och hela vägen följer vi honom, tätt intill, så att tunnelväggarna far förbi oss. Det är exakt så här man gör bra 3D, men det krävdes en konstnär som Scorsese till att göra det. Jag hoppas att Hugo utgör startskottet på en era av bra 3D men fruktar att den rätt länge kommer att förbli en ensam pärla, på samma sätt som Gollum och Shelob fortfarande tillhör den bästa CGI vi sett.

Nog om 3D. Hurdan är filmen? Fullständigt sagolik, det är hurdan den är. Scorsese skulle aldrig göra som James Cameron med sin Avatar, pumpa in ziljoner dollar i effekterna och sedan klistra på en medioker historia. Hugo är i stället ett filmiskt mirakel skapat med vana och skicklighet, två egenskaper som Scorsese besitter ett överskott av. Det är en film vars storhet jag har svårt att tro på nu när jag lämnat den magiska salongen och klivit ut i den vanliga verkligheten igen. Men jag behöver bara sluta ögonen och tänka på slutscenerna för att känna känslorna komma tillbaka.

Jag tänker inte berätta om slutscenerna, eller särskilt mycket om handlingen alls. Det här är en film som knappt går att spoila för lite, men jag måste väl ge i alla fall en rudimentär uppfattning om vad den handlar om. Den föräldralöse pojken Hugo bor i klockorna på en parisisk tågstation under mellankrigstiden. Han håller klockorna igång, lever av det han kan snatta och håller sig undan från stationsföreståndaren (Sacha Baron Cohen, som visar att han kan mer än att fåna sig).

Hugo har ett gott öga till en leksaksaffär dit han brukar smyga för att snatta medan innehavaren (Ben Kingsley) sover. Varför vill Hugo så gärna ha den självgående leksaksmusen? När affärsinnehavaren vaknar och tvingar honom tömma fickorna, varför är den lilla anteckningsboken så ovärderlig för honom? Och varför reagerar den gamle mannen som han gör när han öppnar den?

Den gamles guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) är en klipsk flicka som läser en massa böcker och talar som deras karaktärer. När Hugo inte kommer nånvart med hennes gudfar vädjar han till henne och tillsammans börjar de rota i det snabbt växande mysteriet. Vem är egentligen den gamle mannen?

Härifrån vecklar historien ut sig som en mjuk, naturlig följd av sitt upplägg. Medan bifigurerna skapar sina egna vackra berättelser rör sig Hugo och Isabelle genom Scorseses briljant konstruerade värld. I början fascineras man av fotot och bruket av 3D men allt eftersom filmen fortsätter sugs man in i historien och känslorna. Filmen tar tid på sig att nå dit. Den har inte bråttom, för den har all barndomens och upptäcktsresans trollkraft på sin sida. Hugo är en film fylld till brädden med detaljer, referenser som passerar smärtfritt om man inte märker dem och förljuvar upplevelsen om man gör det, och framför allt en brinnande kärlek till konst i allmänhet och film i synnerhet.

Hugo är en magisk film om magi, en drömlik film om drömmar, och den lyckas med uppsåtet att skapa just den sorts magi som de tidigaste filmerna måste ha haft för sin publik, som aldrig sett något liknande förut. Den är den sortens film som många tror inte går att göra längre, och det är kanske symptomatiskt att den utspelar sig under mellankrigstiden. Kanske hade vi inte kunnat acceptera den om Hugo levt i vår cyniska nutid. Samtidigt handlar Hugo även om en inkräktande verklighet och drömmars ständiga risk att dö, men också om att de aldrig är riktigt döda.

Hugo är en film som får mig att leta efter nya synonymer till "underbar" och "fantastisk". Den är den sortens film som jag vill att mina barn ska växa upp med. Den är ett exempel på det bästa med filmmediet och på orsakerna till att jag älskar film. Den är ett tecken på att det kanske går att rädda biograferna och få dem att överleva in i framtiden, och inte bara som en farkost för stendumma explosionsfester.

Jag skulle vilja säga att Hugo är en av de bästa filmer jag sett men det skulle kräva att jag jämförde den med andra filmer, och det finns inget att jämföra Hugo med. Så jag kan bara säga att få filmer har påverkat mig som Hugo gjorde, och medan jag såg den visste jag att jag såg något vars like jag aldrig sett.