Cinderella Man är en film som visar två män som slår varandra sönder och samman i en boxningsring och får mig - med mina sextio kilo och totala avsaknad av stridsträning och erfarenhet - att vilja ta den enes plats. Att den lyckas med den bragden utan att ens tilltala mina lägre drifter - som när American History X fick mig att vilja spöa svarta i basket - är än mer imponerande.
Den av de två männen som vi följer på hans bana genom livet är James J. Braddock (Russell Crowe). Han är gift med Mae (Renee Zellweger) som älskar honom men hatar se honom boxas. Det är boxarhustrurs öde på film; att vara gifta med män som måste slåss men lida mer än de av varenda slag de tar.
James och Mae har det bra. De har ett fint hus med trädgård, de har sina barn, och James är på väg uppåt. Det är ett udda ställe att börja på, för en sportfilm. Det måste gå åt helvete och det gör det. Först bryter James högerhanden och kan inte boxas mer. De sista matcherna får rentav boxningskommissionen att förbjuda honom från att boxas. Sedan kommer den stora depressionen och James reduceras till daglönare i hamnen. Pengarna rinner bort, barnen fryser och hungrar. James tvingas gå till det sociala och rentav tigga pengar från gamla vänner för att kunna behålla sina barn.
En av de gamla vännerna är hans manager Joe Gould (Paul Giamatti). Han drar i några trådar och fixar en match åt James. Det är ingen comeback, bara en engångsgrej. Det försäkrar han i alla fall, men alla visste nog vad det rörde sig om. James har börjat gå längs stigen mot tungviktsmästaren Max Baer (Craig Bierko).
James Braddock är något så ovanligt som en genuint god men ändå trovärdig filmkaraktär. Han har sin manliga konservativa stolthet och sin våldsamma kroppsstyrka och det hade varit så lätt att göra något helt annat av honom, men han förblir realistiskt sympatisk hela vägen igenom, utan att förvandlas till en kliché eller parodi. Kan Russell Crowe, denne skicklige skådespelare med våldsam bakgrund, ha sett något av sig själv i Braddock?
Hur det än är med det så skapar Crowe tillsammans med manusförfattarna Akiva Goldsman och Cliff Hollingsworth en vacker karaktär. Vi ser hur smärtsamt det är för Braddock att tvingas tigga om andras anletes svett, att förödmjuka sig och visa upp sig som en man som inte lyckas försörja sin familj. Men han gör det ändå, för hans barn är viktigare än hans stolthet.
Därför bryr vi oss också när han får sin chans och gör det bästa av den. Ingen trodde att han skulle komma någonstans; han var en gammal föredetting som skadade sig ur branschen när han hade sin möjlighet. Men Gould och Braddock kan tillsammans ta sig hur långt som helst, bara de gör det steg för steg. Processen görs verklig för oss och när Braddock till slut möter Baer känner vi stämningen som måste ha funnits i salen den dagen. Den modige som slår ur underläge, den som alla ville skulle vinna men ingen egentligen trodde på. I verkligheten vinner de sällan, men ibland händer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar