Jag vet inte mycket om ishockey, men redan innan jag såg Goon hade jag i alla fall uppfattat att emedan öppet våld rent teoretiskt inte är tillåtet så händer det ändå. En hel del. Och är faktiskt en hygglig del av dragningskraften, åtminstone för en viss andel av publiken. Det finns spelare som är på planen av helt andra anledningar än att de kan åka skridskor eller klämma till en puck. De är där för att slåss och de kallas enforcers. Om en motståndarspelare gör något han inte borde, jävlas med en av stjärnorna, då dyker de upp och spiller blod.
En av dem hette Doug Smith. Han var boxare innan han började spela hockey och efteråt skrev han sina memoarer Goon: The True Story of an Unlikely Journey into Minor League Hockey. Hur mycket av den som överlevde till filmversionen vet jag inte, men han har i alla fall sagt att han är nöjd med filmen. Vilket är både tillfredsställande och lite oroande.
Huvudpersonen i Goon är Doug Glatt (Seann William Scott). Han är sin familjs svarta får - hans far och bror är båda läkare, men själv arbetar han som säkerhetsvakt på en billig sylta. Han är helt enkelt inte klipsk och det vet han om. Men han är lojal och tar hand om sina vänner. En av dem är Pat (Jay Baruchel), som har ett amatör-TV-program om ishockey. På en hockeymatch blir Pat lite väl engagerad i att håna bortalaget, och en av deras spelare klättrar upp på läktaren för att sätta honom på plats. Doug kliver emellan för att försvara sin vän, och plötsligt är han känd som killen som slog ner en hockeyspelare.
Det blir hans chans till berömmelse. Han värvas till ett hockeylag och blir Doug The Thug, den senaste enforcerstjärnan på uppgång. Hans jobb är att skydda pucktrollkarlen Xavier Laflamme (Marc-Andre Grondin), en mästare på isen som efter en brutal tackling har tappat gnistan. Laflammes baneman var Ross "The Boss" Rhea (Liev Schreiber), gårdagens enforcerstjärna. Hans stig är sammanflätad med Dougs. Förr eller senare kommer de att mötas på isen i en variation på den klassiska ung-utmanare-mot-gammal-mästare-historien.
Av min beskrivning låter Goon som en allvarlig film, men jag har sällan skrattat så mycket åt så grovt våld. I början är det som tecknad film men ju längre filmen går desto mer känner vi med Doug. I slutet får varenda smäll oss att rycka till och vi förstår varför Doug var så värdefull trots att han inte kunde åka skridskor och knappt visste vilken ände av klubban som skulle vara neråt. Det är helt enkelt lättare att lära en hårding åka skridskor än att försöka göra en skridskoåkare lika hård som Doug.
För Doug är stenhård men han är samtidigt en mjuk människa och en varm, charmerande karaktär. Han vet att hans talanger är begränsade. Han är stark, han kan slåss, han är tuff, han kan ta stryk. Han kan aldrig bli läkare eller advokat men han kan använda nävarna och sin tjocka skalle till att hjälpa sitt lag. Han är kanske den ende av dem som verkligen älskar uniformen och kamratskapen.
Dougs möte med Eva (Alison Pill) riskerade att bli en typisk påklistrad kärlekstråd men undvek de flesta fallgroparna och blev faktiskt ett gulligt tillägg som fungerar i filmen och belyser Dougs dubbelkaraktär. Själv skulle han förneka att den alls är dubbel. Eller inte ens förstå varför någon skulle tycka att den var det.
Jag hade roligt hela tiden medan jag såg Goon, men det som får filmen att bli något mer än en snabbglömd skrattstund är Seann William Scott och Doug The Thug Glatt. Han må vara en våldsam hårding, men han är det av lojalitet, och han är så ärligt genomskinlig att han förmodligen inte vet vad det innebär att dölja sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar