I grunden är The Guard
en omaka-polispar-film, en genre som nästan uteslutande producerar
trist, formulaiskt skräp. Trots att den faktiskt följer de
traditionella konventionerna - på sitt eget vis - lyckas den bli bra
och slutar som en handbok i hur man gör en bra film i den här
genren.
Hur gör man? En bra
början är att göra båda poliserna till karaktärer vi inte
avskyr. Det klarar The Guard med bravur. Den irländske polisen Gerry
Boyle (Brendan Gleeson) är en man vi inte skulle vilja ha som
polispartner, men som filmkaraktär är det omöjligt att tycka illa
om honom. Han köper sex, är oförskämd som få och när han hittar
ett lik tömmer han dess fickor på droger innan han rapporterar det.
Han är den sortens rasist som ärligt inte vet om att han är
rasist. Eller så bara roar han sig. Det är svårt att veta. Som
hans omaka partner, den svarte FBI-agenten Wendell Everett (Don
Cheadle), uttrycker det: "I can't tell if you're really
motherfucking dumb, or really motherfucking smart".
Jag är inte heller
säker, men jag lutar åt det senare. Det spelar mindre roll.
Huvudsaken är att Gerry Boyle är rolig och jag tycker om honom, och
jag tycker om Wendell Everett, och jag tycker till och med om
skurkarna de jagar: sociopaten Liam O'Leary (David Wilmot), den
filosofiläsande bossen Sheehy (Liam Cunningham) och så Clive
Cornell (Mark Strong), en mördande knarklangare som klagar på att
man aldrig träffar några hederliga människor i det här jobbet.
Det är nog för att göra en karl deppig.
Det är som om de här
karaktärerna vet vilken historia de befinner sig i, men ingen har
berättat det för Wendell Everett som tillbringar halva filmen med
tappad haka, dock utan att någonsin tappa fattningen. Han är ingen
trist square som slås omkull så fort någon beter sig oväntat. Han
må vara filmens straight man men han är inte dess hackkyckling.
Det är ingen,
egentligen. Och det är heller ingen som är den störige fan som så
ofta stoppas in i filmmanus som inte behöver det. Faktum är att det
inte finns en karaktär i The Guard som jag inte tycker om. Det är
helt enkelt trevligt att tillbringa en och en halv timme i dess
värld, trots mord och knark och prostitution.
Det hjälper förstås
att den är så rolig. Det är inte alltför ofta jag skrattar högt
när jag sitter ensam i TV-soffan, men The Guard fick mig dit om och
om igen. Det är bara rolig replik på rolig replik på rolig replik,
kul situation på kul situation på kul situation, och så Gerry
Boyle som må vara en torsk och en knarkare och i största allmänhet
en dålig polis, men han har sin egen moraliska kompass och den pekar
solklart i en riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar