Den här filmen är mer
välgjord än sin föregångare men har en mycket dummare historia.
Det finns hål så stora att de nästan döljer de andra hålen; en
del av missarna går obemärkta förbi men bara för att man gapar
över de största. På det hela taget går det nog rätt jämnt ut.
Det är jul igen och John
McClane (Bruce Willis) ska träffa sin fru Holly (Bonnie Bedelia) som
anländer med flyg till flygplatsen Dulles i Washington, D.C. Redan
medan han lugnt väntar på henne lyckas han försätta sig i trubbel
när han ser två män, varav en beväpnad, och fattar misstankar. En
eldstrid senare står det klart för honom och oss att det är något
fuffens på gång, men de lokala flygplatsmyndigheterna köper
förstås inte det. Trots att mannen McClane dödade visar sig vara
en legosoldat som tros vara död sedan länge.
Den onda planen står
snart klar när ett gäng legosoldater ledda av överste Stuart
(William Sadler) tar över flygplatsens kommunikationssystem så att
flygledarna inte kan få ner några plan på marken. Hans mål är
att befria general Ramon Esperanza (Franco Nero) som förts till USA
för att åtalas för knarkbrott. Stuart tänker tvinga planen att
kretsa runt Dulles tills Esperanza är befriad och de har gett sig
iväg, och om flygplatsen inte samarbetar så får han planen att
krascha.
Den som inte ser hålen i
den här planen, räck upp en hand och lämna sedan rummet så att
genomsnitts-IQ:n höjs. För det första: hur många flygplatser
finns tillräckligt nära Dulles för att varenda flygplan som börjar
se sitt bränsle ta slut ska kunna ta sig dit? Piloterna får höra
att de ska kretsa, men så fort de inte längre har kontakt med
flygplatsen och bränslemätaren börjar visa något oroväckande så
kommer de att fullständigt strunta i det och bege sig till närmaste
landningsbana där flygledarna fortfarande pratar med dem.
För det andra: hur många
radiosändare finns i trakten kring Washington D.C.? En kaziljon,
ungefär. Varenda en av dem kan kontakta de kretsande planen och sen
är det över. Plan är inte helt isolerade i universum bara för att
flygplatsen de är på väg mot inte kan kommunicera med dem. Det
finns en hel värld där ute.
Inte för att det är
särskilt många som bryr sig om det här. Det handlar om att ge John
McClane tillfälle att skjuta och slåss och få stryk och gå igenom
intensiva näradödenupplevelser. Det lyckas, förstås. Han tar sig
igenom allt världen kan kasta på honom och står fortfarande upp
efteråt, även om knäna skakar ibland. Men actionscenerna är inte
i närheten av effektiva nog för att väga upp att historien är så
förbannat korkad. De är underhållande, visst, och för det mesta
häftiga nog att berättelsens dumheter inte gör alltför mycket.
Men med en bättre bakgrund hade Die Hard 2 kunnat vara riktigt bra, och nu är den bara en i floden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar