Låt
oss börja med det dåliga: Tre av dvärgarna ser inte riktigt ut som
dvärgar. Det är allt. Vad är det bra? Allt annat. Jag kan knappt
komma på en grej jag hade velat ändra. Inte ens en gammal
bakåtsträvare som jag kan ha något emot att vi äntligen börjar
lämna 24 frames-per-second bakom oss och i allt väsentligt är The
Hobbit: An Unexpected Journey bättre än jag hoppades på och mycket
bättre än någon rimligen kunde vänta sig. Puristerna klagar,
men det är det purister gör. Det handlade aldrig om att göra den
bästa tänkbara versionen av boken utan om att göra den bästa
tänkbara Bilbofilmen. Det lyckades.
Om
du bryr dig om historien känner du nog redan till den, men låt oss
ta den lite kort ändå. Hobbiten Bilbo Bagger (Ian Holm som gammal,
den vansinnigt sevärde everymanspecialisten Martin Freeman som ung),
som vi såg i Lord of the Rings som den som lämnade ringen vidare
till Frodo, bor i Baggershus i det idylliska, pastorala Fylke och är
nöjd med att pyssla med sin trädgård, äta gott och läsa böcker.
En
dag dyker trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) upp och undrar om Bilbo
skulle vara intresserad av att följa med på äventyr. Han säger
nej men Gandalf är inte den som lyssnar på sånt, och senare dyker
tolv dvärgar upp hemma hos Bilbo och äter upp all hans mat. Till
slut får han hela historien: dvärgarna jagades många år tidigare
ut ur sitt folks hem av draken Smaug (Benedict Cumberbatch) men nu
kan det vara dags att ge sig tillbaka under ledning av dvärgprinsen
Thorin Ekenskölde (Richard Armitage).
Äventyret
börjar, och härifrån är det orcher och troll och vättar och
jättar och ulvar och magi, det blir strider och gåtor och list, vi
träffar Gollum (Andy Serkis) igen, ringen dyker upp och vi får helt
enkelt ett besök till i den underbara värld som Lord of the Rings
byggde upp åt oss. Fylke är grönt och mysigt, orchernas grottor är
mörka och fyllda av smärta, dvärgarnas hallar är utsökt
dekorerade och fulla av skatter, Gollums håla är blöt och dyster,
vildmarken är vacker. Effekterna är förstås förstklassiga; det
här är Weta Workshop vars Gollum i tio år var det bästa CGI jag
sett och de har inte blivit sämre på sitt hantverk sen dess.
Men
allt det där visste vi. Världen skulle vara fantastisk, effekterna
lika verklighetstrogna som verkligheten själv. Det väntade vi oss.
Hur är historien? Hur har filmskaparna hanterat sin omöjliga
situation? Vad de än gjorde så skulle det alltid jämföras med
både Lord of the Rings-filmerna och Bilbo-boken, och eftersom Bilbo
skiljer sig enormt från Sagan om Ringen så skulle de alltid svika
något av idealen.
De
lyckades placera sig i mitten, och de lyckades få det att fungera.
The Hobbit: An Unexpected Journey blandar sig i de senare historierna
bra mycket mer än boken gjorde; vi får träffa Galadriel (Cate
Blanchett) som aldrig syntes till i boken, trollkarlen Radagast
(Sylvester McCoy) har plötsligt fått en riktig roll, och det pratas
om den mystiske nekromantikern i Dol Guldur. Det är episka strider
och karaktärer som orchhövdingen Azog (Manu Bennett) och
vättehövdingen the Great Goblin (Barry Humphries) får mer
personlighet och utökade bakgrundshistorier, för att skapa
tilltalande konflikter. På så vis upprätthålls arvet från Lord
of the Rings, och man tillfredsställer dem som kom för att se mer
av den varan.
Samtidigt
är det lustiga sånger och en tafatt hjälte vars huvudsakliga mål
är att inte göra bort sig fullständigt, och som då och då undrar
vad han gör där. Varför stannade han inte i sin mysiga lilla
hoberhåla? Det är precis rätt mängd och rätt sorts humor, inte
intryckt och förstörande som i vissa andra
prequels-till-gigantiska-nördepos jag skulle kunna nämna, utan
välpassande och stämningshöjande. Den här historien har en annan
känsla än Sagan om Ringen och det vore dödfött att försöka
ignorera det.
De
gjorde det, igen. Förra gången gjorde de ett perfekt Fylke, hotat
av skuggmakter det inte ens förstår, och den här gången hittade
de den perfekta skärningspunkten mellan saga och allvar, fåniga
troll och blodiga svärd.
Jag
älskade det. Alltihop. Ju längre tiden gick desto envisare mässade
min hjärna "inte slut än, inte slut än, inte slut än"
för jag ville bara se mer, stanna kvar i sagovärlden en liten stund
till. Nu när det är över vet jag inte hur jag ska kunna vänta i
ett år för att se nästa del. The Hobbit: An Unexpected Journey är
inget episkt drama men den är förstklassig underhållning, allt jag hoppades på och mycket mer
därtill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar