127 Hours (2010) - 6/6

Aron Ralston är bergsklättraren som fastnade med handen under ett fallande klippblock och tillbringade fem dygn där, fången i en klyfta, innan han skar av sig handen, klättrade nerför en tjugo meters klippvägg och gick tills han hittade någon som kunde hjälpa honom. Aron Ralston är hårdare än jag. I sin bok Between a Rock and a Hard Place berättar han att många har sagt till honom att de inte skulle klara av det han gjorde. Att de inte skulle kunna skära av sig handen för att överleva. Han säger tillbaka att det skulle de visst. Det vet man inte förrän man måste.

I det sista har han förstås rätt. Man kan mycket mer än man tror och man vet inte sina gränser förrän man testar dem. Men jag tror verkligen inte att han har rätt i det första. Jag tror jag skulle köra den där slöa kniven i halsen innan jag körde den i armen. Aron Ralston är hårdare än jag.

Men låt oss nu säga att jag gjorde det, och att jag lyckades med en enarmad klättring som jag inte i verkligheten skulle klara med två armar, och att jag kunde hålla mig på fötter tills jag hittade människor, och att jag överlevde det. Skulle jag skriva en bok om det? Kanske det, man måste leva. Men om det gjordes en film av boken, en film om det mest smärtsamma och traumatiska jag någonsin har varit med om, en film som anstränger sig för att få tittarna att uppleva den värsta stunden i mitt liv, då skulle jag nog i alla fall inte se den. Aron Ralston är hårdare än jag, och har sagt att 127 Hours är så verklighetstrogen den kan bli utan att vara en dokumentär, och att den är den bästa film som gjorts.

Det är att gå lite för långt, men den är väldigt bra. Den lider förstås av det grundläggande problemet att den handlar om en person på en plats där knappt någonting händer; till och med den briljanta Buried var mindre begränsad än den här filmen. Boken hade svårt att lösa det och fyllde sig till hälften med Aron Ralstons mer allmänna memoarer; på film är problemet ännu större. Regissören Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire, The Beach) vet vad han gör och stora delar av filmen fungerar bra mycket bättre än den borde, om än inte perfekt.

Först följer vi Aron Ralston (James Franco) på hans resa ut i vildmarken och hans möte med två fotvandrande tjejer (Kate Mara och Amber Tamblyn), för övrigt den enda biten i filmen som utgör ett nämnvärt avsteg från verkligheten. Här är regin mjuk och odramatisk. Än så länge är allt lugnt och trevligt och Aron Ralston är en sorglös man som går från glädje till glädje.

Han tar farväl av tjejerna och ger sig glatt iväg på turen som ska leda honom till klyftan och det fallande stenblocket. Ju närmare det fatala ögonblicket vi kommer, desto mer intensiv blir regin. När det nalkas följer vi Arons hand i närbild där den löper längs stenväggar och klippkanter och när ska det hända?

Så händer det, och vi är med Aron under de första ögonblicken, vreden, önskningarna om att den här oerhört osannolika händelsen bara skulle ha låtit bli att hända, insikten om hur stor hans knipa egentligen är. Hur hela hans liv förändrats på mindre än en sekund.

Sen får vi följa honom under de närmaste fem dygnen. Han hushåller med vatten och mat. Han njuter av femton minuters solsken. Han dricker urin. Han testar olika lösningar - att flytta stenen, att hacka sönder den, och ja, att skära av sig handen. Han spelar in filmer med sin videokamera. Tiden går, ensamheten, uttorkningen och svälten börjar komma åt honom. Han börjar hallucinera. Han filmar sig själv när han säger vansinniga saker. Vad hade du gjort för att inte bli galen?

127 Hours har sina svaga stunder, främst strax efter att Aron fastnat men innan han tillfullo börjat påverkas av sin situation. Dess starka stunder är fullt starka nog att väga upp. Själva operationen är en av de starkaste; en scen som är svår nog att ta sig igenom om man inte har varit med om det själv. Aron Ralston är hårdare än jag.

Här är smärtan närvarande och personlig, på ett sätt som den sällan blir på film. Vi tvingas känna det Aron Ralston kände, så långt det nu är möjligt. Vi tänker på hur det vore att faktiskt köra in den där kniven i armen, att bryta benen i våra egna armar. Vi känner det slöa bladet och tången. Det är den bästa scenen för Danny Boyle men inte för James Franco, som i stället visar hela sin skicklighet vid flera andra tillfällen - de där Aron Ralston antingen håller på att bryta ihop eller gör allt han kan för att låta bli. James Franco är ett riktigt fynd i en film som huvudsakligen utspelar sig i sin huvudpersons huvud.

Filmen, liksom boken den bygger på, ger oss god insikt i Aron Ralstons personlighet. Jag känner igen mina egna tankar när jag har varit i... jag höll på att skriva "liknande situationer", men jag har verkligen aldrig varit i en liknande situation. Men på samma sätt som Ralston har jag först blivit arg över något som borde ha kunnat undvikas, och sen lugnt och rationellt samlat ihop mina resurser och gjort vad jag kunnat med situationen. Jag tror att jag hade gjort samma sak om det hade varit jag i den där klyftan.

Betyder det att Ralston har rätt och att jag också hade skurit handen av mig? Nej, det tror jag fortfarande inte. Jag hade övervägt möjligheten, studerat mina tillgängliga verktyg, och kommit fram till att det inte fanns en chans i världen, det är vad jag tror. Det bestående intrycket av 127 Hours är att Aron Ralston är hårdare än jag.