Matt Murdock (Ben Affleck) är en blind advokat med en hemlighet: samma barndomsolycka som tog ifrån honom synen gjorde hans övriga sinnen superstarka och gav honom en fladdermusliknande sonarförmåga. Han har tränat sig i närstrid och vighet för att kunna vara den akrobatiske Daredevil, som jagar brottslingar som undkommit rättvisan. Japp, det är ännu en superhjältefilm i det senaste årtiondets ström av superhjältefilmer. Rätt många av dem är riktigt bra. Några av dem är rätt dåliga, som Daredevil.
Fienderna är
lönnmördaren Bullseye (Colin Farrell), ninjan Elektra (Jennifer
Garner) och bossen Kingpin (Michael Clarke Duncan). Vi har alltså en
lillskurk, en storskurk och en skurk som omvänds till den goda
sidan. Helt enligt receptet. Och där har vi just problemet med Daredevil, det som gör den
dålig.
Den är tekniskt
välgjord. Ben Affleck är, trots den kraftiga svacka hans karriär
gick igenom tills han kom tillbaka med Gone Baby Gone och The Town,
en bra skådespelare. Jag tror inte att det hade gått att hitta en
bättre Kingpin än Michael Clarke Duncan, och Colin Farrell och
Jennifer Garner gör precis det de är där för att göra. Joe
Pantoliano och Jon Favreau funkar som de goda killarna. Jag har inget
specifikt att klaga på, förutom att alltihop är så bedövande
vanligt.
Det är en vanlig
ursprungshistoria, en vanlig superhjälte med en vanlig dräkt,
vanliga skurkar och vanliga bifigurer och vanlig dramaturgi som
slutar i en vanlig uppföljarmöjlighet. Dramat är ytligt,
actionscenerna funktionella och handlingen förutsägbar. Det är
hyggligt underhållande under tiden, det blir aldrig tråkigt eller
uselt, det är bara fullständigt mellanmjölkmediokert. Så fort
eftertexterna rullar måste jag anstränga mig för att minnas nog av
den för att kunna skriva den här recensionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar