Die Hard (1988) - 3/6

Die Hard sägs ha inlett en ny era inom actionfilm. Jag har inte märkt mycket av det och framför allt tycker jag inte att den själv var något att prata om. Jag tyckte det inte när jag var liten och den var ny, och jag tycker det inte nu.

Därmed inte sagt att den är särdeles dålig eller tråkig. Det är den inte, bara tämligen ointressant. Den vrider sig i spiral för att ha anledning att bränna av fler actionscener med Bruce Willis, och så är de scenerna inte ens särskilt bra.

Willis är John McClane, en polis från New York som kommer till Los Angeles för att träffa sin fru Holly (Bonnie Bedelia). Hon är på jobbets julfest och det är inte riktigt läge att prata om deras äktenskapliga problem. Medan McClane byter om så dyker ett gäng proffsiga brottslingar, ledda av Hans Gruber (Alan Rickman) upp och tar samtliga närvarande som gisslan. Den enda okända faktorn är McClane själv, som tillbringar resten av filmen med att försöka lösa situationen. Mer eller mindre ensam.

Eftersom filmen bygger på att McClane är ensam tar den till vilka grepp som helst för att lyckas hålla honom isolerad. Han får kontakt med polisen, men ingen tror honom. De skickar dock en ensam polis, Al Powell (Reginald Veljohnson), till att undersöka saken, men skurkarna har ersatt säkerhetsvakten med en av sina egna och allt verkar lugnt. Bara ett skämtsamtal, alltså.

McClane blir desperat och kastar ut en dödad brottsling genom fönstret för att få kontakt med Powell. Han landar på Powells bil, och ögonblick senare är det eldstrid på gång. Kulorna regnar över polisbilen. Powell kommer undan, kallar på förstärkning, och får radiokontakt med McClane. Och vad säger hans chef, Dwayne Robinson (Paul Gleason)? Att det troligen var McClane som sköt, och att det fallande liket var en deprimerad affärsman.

Det är inte okej att vara så korkad. Robinson är noggrant inskriven i manus för att vara så fruktansvärt dum som det över huvud taget är möjligt, så att McClane måste sköta det hela ensam. Och när det blir klart att det är terrorister det handlar om, då dyker FBI upp och... är precis lika satans korkade.

Vad är bra i Die Hard? Bruce Willis som hjälten, Alan Rickman som skurken, och deras framväxande förhållande över radion. McClanes samtal med Powell. En och annan actionscen, och det faktum att McClane aldrig framstår som en superhjälte utan som en stryktålig listig fan med en massa tur. Men det räcker inte, det kan inte ta sig igenom dumheten, och summan blir mindre än sina delar.

Det de försökte göra med den här filmen lyckades de göra i Die Hard 3. Där har vi en actionfilm som borde användas som förebild, inte den här magra historien.