One Hour Photo (2002) - 2/6

Här har vi en film som fick bra recensioner och gav mig ingenting. Jag gräver i den för att försöka hitta det de andra recensenterna såg däri, men slutar med två tomma händer. Vad är detta förutom en sämre version av historier vi har sett många gånger förut?

Huvudpersonen är Seymour "Sy" Parrish (Robin Williams), en väldigt ensam man som arbetar med att framkalla fotografier - ett yrke som väl praktiskt taget dött ut under de tio åren sen den här filmen släpptes - och genom bilderna han ser försöker bekämpa sin ensamhet. Hans favoritkunder är familjen Yorkin och genom åren har han skapat sig en egen samling av deras bilder.

Du kan redan räkna ut vart det här är på väg. Naturligtvis kommer Sy att gå för långt - det har han förstås redan gjort, det är inte okej att spara privata exemplar av kunders bilder - och korsa gränser medan det långsamt går upp för familjen Yorkin att den vänlige leende mannen i Wal-Marts fotobutik i själva verket är en besatt galning.

Sy har byggt sitt liv runt familjen Yorkin. Han har ingen egen tillvaro så han måste stjäla någon annans, och den måste vara fullkomlig. Om minsta spricka visar sig i den perfektion som Sy inbillar sig att familjen lever i, då vet man inte vad han kan få för sig att göra.

Det är en ganska tunn historia så den måste fyllas ut rätt ordentligt, med Sys försök att komma närmare familjen Yorkin och hans problem på jobbet som bara gör honom än mer labil. Sy blir bara mer och mer obehaglig allt eftersom filmen fortgår, men aldrig på ett sätt som gör att vi vill följa honom och se vart det blir av. Snarare känner vi samma sak inför honom som familjen Yorkin börjar göra: vem är den här karlen och hur blir vi av med honom?

Framför allt slutet var en besvikelse. One Hour Photo kunde ha räddat sig med en innovativ sistaakt. I stället avslöjas en hemlighet i slutscenerna, men inte en hemlighet som får oss att hoppa till och inse hur det låg till hela tiden. Den känns snarare som en axelryckning, särskilt som den avslöjas på ett så stelt och djupt onaturligt sätt.

Det fanns en tid när Robin Williams fick - och förtjänade - en Oscarnominering så fort han gjorde något allvarligare än Father's Day. One Hour Photo markerar med all tänkbar tydlighet slutet på den eran. Men det är inte hans fel; jag tror inte att någon hade kunnat göra något bättre av detta.