Stew Smith (Robert Williams, som dog kort efter den här filmens premiär) är en snabbpratande tidningsreporter och hoppfull pjäsförfattare (han har ingen handling än, bara en plats för första scenen). Han får jobbet att skriva om en skandal i den stenrika familjen Schuyler, styrd av matriarken mrs Schuyler (Louise Closser Hale). Där träffar han sonen Michael (Don Dillaway), som orsakat skandalen, betjänten Smythe (Halliwell Hobbes), familjens advokat Grayson (Reginald Owen) och - viktigast av alla - dottern Anne (Jean Harlow), titelns platinablondin.
Efter en knepig inledning blir Stew och Anne tokkära i varandra, vilket i princip alla tycker illa om. De gifter sig hastigt och lustigt (så hastigt och lustigt att det känns som en bit är bortklippt ur filmen) men det blir genast konflikter mellan arbetarpojken och den rika flickan. Det handlar om var de ska bo, huruvida Stew kan tänka sig att leva på Annes pengar, vilka kläder han ska ha, och framför allt hans vänskap med tjejkompisen och arbetskamraten Gallagher (Loretta Young), en one-of-the-boys-journalist vars blickar säger att hon vill vara något annat.
Det är en ganska tunn och förutsägbar handling som kanske var aktuell för åttio år sedan men nu har varit föråldrad ett bra tag. Det är några skratt i början och jag tycker riktigt bra om slutscenen, men däremellan är det en rätt lång bit som man bara måste ta sig igenom. Ibland gnistrar manuset till en extra gång och det är alltid kul att se hur mycket kulturen har ändrats på ett människolivs längd.
Det är dock inte uppenbart för den här filmen hur Jean Harlow kunde bli en superstjärna, men det är väl som Variety skrev i sin recension av hennes tidigare film Hell's Angels: "It doesn't matter what degree of talent she possesses ... nobody ever starved possessing what she's got." Kvinnoidealet har också ändrats sen trettiotalet, men inte lika mycket.
Efter en knepig inledning blir Stew och Anne tokkära i varandra, vilket i princip alla tycker illa om. De gifter sig hastigt och lustigt (så hastigt och lustigt att det känns som en bit är bortklippt ur filmen) men det blir genast konflikter mellan arbetarpojken och den rika flickan. Det handlar om var de ska bo, huruvida Stew kan tänka sig att leva på Annes pengar, vilka kläder han ska ha, och framför allt hans vänskap med tjejkompisen och arbetskamraten Gallagher (Loretta Young), en one-of-the-boys-journalist vars blickar säger att hon vill vara något annat.
Det är en ganska tunn och förutsägbar handling som kanske var aktuell för åttio år sedan men nu har varit föråldrad ett bra tag. Det är några skratt i början och jag tycker riktigt bra om slutscenen, men däremellan är det en rätt lång bit som man bara måste ta sig igenom. Ibland gnistrar manuset till en extra gång och det är alltid kul att se hur mycket kulturen har ändrats på ett människolivs längd.
Det är dock inte uppenbart för den här filmen hur Jean Harlow kunde bli en superstjärna, men det är väl som Variety skrev i sin recension av hennes tidigare film Hell's Angels: "It doesn't matter what degree of talent she possesses ... nobody ever starved possessing what she's got." Kvinnoidealet har också ändrats sen trettiotalet, men inte lika mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar