Det här är en sån film som bygger så mycket på skådespelarskicklighet, personkemi och karaktärernas relationer att man nästan vill glömma bort historien. När det fungerar kan det bli underbart, och om historien dessutom är minnesvärd kan filmen nå sagolika höjder. Den här gången fungerar det nästan, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som blir fel.
Det är en långsam film, men det gör ingenting när den är skickligt gjord och det är den här. Lynn Shelton, som både skrivit manus och regisserat, tror inte på att förklara saker utan man får plocka upp ledtrådarna när de kommer tills man har bilden klar för sig, men det behöver inte heller vara något dåligt.
Skådespelarna är riktigt bra, varenda en. Josh Pais levererar en bravurprestation som Paul, en blyg, socialt obekväm, stammande, försiktig, nervös och spänd tandläkare som tagit över sin fars praktik och aldrig försökt utöka sin krympande, åldrande kundstock, och som nu plötsligt finner sig ha en mirakulös förmåga han aldrig känt till. Rosemarie DeWitt verkar genuint förtvivlad och känslofylld i rollen som hans syster Abby, en newageig massös som plötsligt drabbas av en märklig åkomma som hindrar henne från att göra sitt jobb. Ellen Page är lika fantastisk som hon alltid är när hon spelar Pauls dotter Jenny, som är sin fars tandsköterska men drömmer om att studera. Allison Janney som Abbys mentor och Scoot McNairy som hennes pojkvän fyller ut rollistan med skicklighet. De gör allihop vad de ska.
Jag tror problemet är att filmen aldrig lyckas få mig att glömma den märkliga historien, och inte lyckas sköta den tillräckligt bra för att det ska vara något positivt. Framför allt får den inget riktigt slut; den bara rinner ut i sanden. Även om slutscenen är riktigt fin och rentav gullig, på ett icke påträngande sätt.
Det är en långsam film, men det gör ingenting när den är skickligt gjord och det är den här. Lynn Shelton, som både skrivit manus och regisserat, tror inte på att förklara saker utan man får plocka upp ledtrådarna när de kommer tills man har bilden klar för sig, men det behöver inte heller vara något dåligt.
Skådespelarna är riktigt bra, varenda en. Josh Pais levererar en bravurprestation som Paul, en blyg, socialt obekväm, stammande, försiktig, nervös och spänd tandläkare som tagit över sin fars praktik och aldrig försökt utöka sin krympande, åldrande kundstock, och som nu plötsligt finner sig ha en mirakulös förmåga han aldrig känt till. Rosemarie DeWitt verkar genuint förtvivlad och känslofylld i rollen som hans syster Abby, en newageig massös som plötsligt drabbas av en märklig åkomma som hindrar henne från att göra sitt jobb. Ellen Page är lika fantastisk som hon alltid är när hon spelar Pauls dotter Jenny, som är sin fars tandsköterska men drömmer om att studera. Allison Janney som Abbys mentor och Scoot McNairy som hennes pojkvän fyller ut rollistan med skicklighet. De gör allihop vad de ska.
Jag tror problemet är att filmen aldrig lyckas få mig att glömma den märkliga historien, och inte lyckas sköta den tillräckligt bra för att det ska vara något positivt. Framför allt får den inget riktigt slut; den bara rinner ut i sanden. Även om slutscenen är riktigt fin och rentav gullig, på ett icke påträngande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar