Filmen börjar i en sluten mentalvårdsanstalt där den upproriska, våldsamma Needy (Amanda Seyfried) sitter inspärrad, uppenbarligen på grund av något hemskt i hennes förflutna. Hennes favorithobby är att sparkas och när hon utövar den på en nutritionist i matsalen hamnar hon i isoleringscell och börjar tänka på hur hon hamnade där. Tyvärr är den här korta biten det bästa i Jennifer's Body och bra mycket intressantare än det som följer.
Det är en återblick till Needys high school-tid i småstaden Devil's Kettle, när hon var den smånördiga tjejen som hängde med Jennifer (Megan Fox), en standard coolaste-snyggaste-tjejen-i-skolan, eftersom de känt varandra sen de var små. Needy hade en pojkvän, Chip (Johnny Simmons), men var alltid redo att avspisa honom om Jennifer kände för att hänga. Som kvällen när de gav sig iväg till en lokal sylta för att lyssna på indiebandet Low Shoulder.
Syltan börjar brinna, alla flyr, och Jennifer hänger med Low Shoulder-grabbarna (som har en ohälsosam fixering vid hennes oskuld) i deras skåpbil. Needy är övertygad om att något hemskt kommer att hända henne och det gör det också, men inte det som Needy väntade sig. Jennifer kommer tillbaka annorlunda - blodig, med vassa rovdjurständer, och spyende svart massa. Jennifer har besatts av en demon som kräver människokött, och de unga männen i Devil's Kettle börjar möta grymma öden.
Jennifer's Body är märklig. Varje enskild bit av den fungerar okej. Skådespelet är hyggligt om än inte imponerande, effekterna fyller sin funktion, storyn har sina skräckelement och sina komiska element, det som ska vara otäckt är lite otäckt och det som ska vara kul är lite kul. Allting är adekvat.
Men det sätts inte ihop till något. Summan blir mindre än delarna. I slutändan handlar Jennifer's Body om att se en massa rätt fåniga karaktärer råka ut för hemska saker och jag hade hellre tillbringat mer tid med Needy på mentalsjukhuset än sett hur hon hamnade där. Eftertextscenerna är bättre än det mesta av filmen och den sista scenen innan dem fick mig att högt undra varför hon inte gjort det tidigare.
Det är en återblick till Needys high school-tid i småstaden Devil's Kettle, när hon var den smånördiga tjejen som hängde med Jennifer (Megan Fox), en standard coolaste-snyggaste-tjejen-i-skolan, eftersom de känt varandra sen de var små. Needy hade en pojkvän, Chip (Johnny Simmons), men var alltid redo att avspisa honom om Jennifer kände för att hänga. Som kvällen när de gav sig iväg till en lokal sylta för att lyssna på indiebandet Low Shoulder.
Syltan börjar brinna, alla flyr, och Jennifer hänger med Low Shoulder-grabbarna (som har en ohälsosam fixering vid hennes oskuld) i deras skåpbil. Needy är övertygad om att något hemskt kommer att hända henne och det gör det också, men inte det som Needy väntade sig. Jennifer kommer tillbaka annorlunda - blodig, med vassa rovdjurständer, och spyende svart massa. Jennifer har besatts av en demon som kräver människokött, och de unga männen i Devil's Kettle börjar möta grymma öden.
Jennifer's Body är märklig. Varje enskild bit av den fungerar okej. Skådespelet är hyggligt om än inte imponerande, effekterna fyller sin funktion, storyn har sina skräckelement och sina komiska element, det som ska vara otäckt är lite otäckt och det som ska vara kul är lite kul. Allting är adekvat.
Men det sätts inte ihop till något. Summan blir mindre än delarna. I slutändan handlar Jennifer's Body om att se en massa rätt fåniga karaktärer råka ut för hemska saker och jag hade hellre tillbringat mer tid med Needy på mentalsjukhuset än sett hur hon hamnade där. Eftertextscenerna är bättre än det mesta av filmen och den sista scenen innan dem fick mig att högt undra varför hon inte gjort det tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar