1998 kidnappades den tioåriga Natascha Kampusch medan hon var på väg till skolan. Hennes kidnappare, Wolfgang Přiklopil, höll henne inspärrad i över åtta år innan hon äntligen lyckades fly och komma tillbaka till sin familj. Under tiden i Přiklopils källare blev hon svulten, misshandlad, och våldtagen. Själv begick han självmord när han insåg att hon hade kommit undan, och vi kommer aldrig att få några svar på alla våra frågor.
Omsider skrev Kampusch en bok om det hon gick igenom, och den här filmen bygger på den boken. Den har inte heller särskilt många svar, antagligen därför att Kampusch själv inte hade några. Till att börja med är det inte ens klart varför Přiklopil kidnappade någon alls; han verkar inte ha några planer förutom att hålla henne inspärrad i ett litet underjordiskt, ljudisolerat rum. Anklagelserna om att Kampuschs föräldrar skulle ha haft med saken att göra berörs inte heller, förutom i en mycket märklig sekvens från hennes barndom som syns i ett helt annat ljus när man läser om fotot på den treåriga Natascha i stövlar.
Den unga Natascha spelas av Amelia Pidgeon medan den tonåriga och hemskt magra Natascha spelas av Antonia Campbell-Hughes. Přiklopil spelas av Thure Lindhardt. Ja, alla skådespelarna är engelsktalande; varför titeln (och tidsskyltarna) är på tyska medan hela filmen är på engelska är en annan fråga jag inte fått svar på.
3096 Tage berättar förstås en fruktansvärd och meningsfull historia, men som film är den hemskt ojämn. Ibland är Amelia Pidgeon till exempel en fantastisk skådespelerska, särskilt för sin ålder, och hon får av några riktigt imponerande insatser. Men ibland låter hon som om hon lärt sig sina repliker fonetiskt, inte vet vad de betyder, och bara läser dem från ett papper. Samma sjuka drabbar flera av de andra skådespelarna, och ingen som inte har en stor roll verkar ha någon talang alls.
Ibland är det hjärteknipande - lilla Natascha pratar med sig själv för att ha sällskap och hänger kläder på stolar för att låtsas att det finns andra där, den äldre Natascha är bruten och kuschad men aldrig besegrad - men ibland tappar vi all kontakt med verkligheten och det blir platt och träigt. Regin och fotot är likadana; ibland blixtrar genialitet till, ibland är det som en lågbudgetdokumentär om korgflätning.
Vi borde känna mer. Det borde riva i oss. Bara det att artonåriga Natascha efter åtta års fångenskap fortfarande har mod och initiativförmåga nog att fly när hon till slut får chansen, det borde vara omtumlande, rörande. Så långt kommer inte den här filmen och det är synd. Med det här materialet men skickligare folk - Thure Lindhardt är så pass lik Richard E. Grant att jag inte kunde sluta tänka på hur mycket bättre Richard E. Grant hade varit i rollen - hade 3096 Tage kunnat vara en fullständigt outhärdligt smärtsam film att se.
Mitt bestående intryck av filmen - liksom av att läsa om fall som Kampusch och Fritzl - är ett som aldrig nämns: någonstans i världen lever någon i den här situationen, just nu. Jag undrar om hon någonsin kommer att bli fri.
Omsider skrev Kampusch en bok om det hon gick igenom, och den här filmen bygger på den boken. Den har inte heller särskilt många svar, antagligen därför att Kampusch själv inte hade några. Till att börja med är det inte ens klart varför Přiklopil kidnappade någon alls; han verkar inte ha några planer förutom att hålla henne inspärrad i ett litet underjordiskt, ljudisolerat rum. Anklagelserna om att Kampuschs föräldrar skulle ha haft med saken att göra berörs inte heller, förutom i en mycket märklig sekvens från hennes barndom som syns i ett helt annat ljus när man läser om fotot på den treåriga Natascha i stövlar.
Den unga Natascha spelas av Amelia Pidgeon medan den tonåriga och hemskt magra Natascha spelas av Antonia Campbell-Hughes. Přiklopil spelas av Thure Lindhardt. Ja, alla skådespelarna är engelsktalande; varför titeln (och tidsskyltarna) är på tyska medan hela filmen är på engelska är en annan fråga jag inte fått svar på.
3096 Tage berättar förstås en fruktansvärd och meningsfull historia, men som film är den hemskt ojämn. Ibland är Amelia Pidgeon till exempel en fantastisk skådespelerska, särskilt för sin ålder, och hon får av några riktigt imponerande insatser. Men ibland låter hon som om hon lärt sig sina repliker fonetiskt, inte vet vad de betyder, och bara läser dem från ett papper. Samma sjuka drabbar flera av de andra skådespelarna, och ingen som inte har en stor roll verkar ha någon talang alls.
Ibland är det hjärteknipande - lilla Natascha pratar med sig själv för att ha sällskap och hänger kläder på stolar för att låtsas att det finns andra där, den äldre Natascha är bruten och kuschad men aldrig besegrad - men ibland tappar vi all kontakt med verkligheten och det blir platt och träigt. Regin och fotot är likadana; ibland blixtrar genialitet till, ibland är det som en lågbudgetdokumentär om korgflätning.
Vi borde känna mer. Det borde riva i oss. Bara det att artonåriga Natascha efter åtta års fångenskap fortfarande har mod och initiativförmåga nog att fly när hon till slut får chansen, det borde vara omtumlande, rörande. Så långt kommer inte den här filmen och det är synd. Med det här materialet men skickligare folk - Thure Lindhardt är så pass lik Richard E. Grant att jag inte kunde sluta tänka på hur mycket bättre Richard E. Grant hade varit i rollen - hade 3096 Tage kunnat vara en fullständigt outhärdligt smärtsam film att se.
Mitt bestående intryck av filmen - liksom av att läsa om fall som Kampusch och Fritzl - är ett som aldrig nämns: någonstans i världen lever någon i den här situationen, just nu. Jag undrar om hon någonsin kommer att bli fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar