David (Jason Sudeikis) är en hafsig knarklangare på låg nivå. Hans granne Rose (Jennifer Aniston) är en strippa som just förlorat både lägenhet och pojkvän. Casey (Emma Roberts) har rymt hemifrån och bor på kompisars soffor, eller i gränder. Kenny (Will Poulter) bor fortfarande hemma, men hans mamma har slutat komma hem. Efter ett slagsmål och ett rån är David utan både knark och pengar, och hans boss Brad (Ed Helms) ger honom ett ultimatum: åk till Mexiko, hämta en massa cannabis, och smuggla in det i USA. Eller önska att du gjorde det.
Hur ska David kunna korsa gränsen med cannabis utan att bli genomsökt? Han kommer på ett sätt: han ska hyra en husbil, skaffa sig en falsk familj, och göra allt för att se ut som en fullständigt harmlös, puckad turist på väg hem från semestern. Nu behöver han bara en falsk familj, men titta: mamma Rose, dotter Casey, son Kenny.
Kenny är inte svår att övertyga; han idoliserar den coole David. Casey är mer svårflörtad men för pengar kan hon tänka sig att hänga i en husbil i stället för på gatorna. Rose gör mest motstånd, mest för att hon avskyr David, men till slut faller hon också för pengarna hon behöver. De låtsas vara Millers, en helylleamerikansk kärnfamilj på semester.
Det mesta går fel, förstås, och det blir missförstånd, gangstrar, faror, explosioner, poliser, gräl, och om det är någon som inte kan förutsäga hur det hela slutar borde den personen avlägsnas från samhället för sitt eget och andras bästa. Men vi har roligt på vägen.
Den bästa humorn i filmen kommer ur inkongruensen mellan de fyras riktiga personligheter och människorna de låtsas vara. De byter fram och tillbaka med en huggande orms hastighet men deras riktiga jag förändras naturligtvis av processen. Vem var det som sa att ingen länge kan bära en mask utan att den blir hans ansikte?
We're the Millers ser ut som en hjärndöd komedi att slösa bort lite tid på, men den är faktiskt mycket mer. Riktigt rolig, till att börja med. Härligt obekväm, ibland. Sällan sockersöt, och när den är det så är det dags för det. Och även om jag kunde räkna ut hur den skulle sluta innan de första fem minuterna var över så tyckte jag om slutet som lyckades få in en mysig variation. Jag var konstant underhållen av den här filmen, vilket var mer än jag väntade mig.
Hur ska David kunna korsa gränsen med cannabis utan att bli genomsökt? Han kommer på ett sätt: han ska hyra en husbil, skaffa sig en falsk familj, och göra allt för att se ut som en fullständigt harmlös, puckad turist på väg hem från semestern. Nu behöver han bara en falsk familj, men titta: mamma Rose, dotter Casey, son Kenny.
Kenny är inte svår att övertyga; han idoliserar den coole David. Casey är mer svårflörtad men för pengar kan hon tänka sig att hänga i en husbil i stället för på gatorna. Rose gör mest motstånd, mest för att hon avskyr David, men till slut faller hon också för pengarna hon behöver. De låtsas vara Millers, en helylleamerikansk kärnfamilj på semester.
Det mesta går fel, förstås, och det blir missförstånd, gangstrar, faror, explosioner, poliser, gräl, och om det är någon som inte kan förutsäga hur det hela slutar borde den personen avlägsnas från samhället för sitt eget och andras bästa. Men vi har roligt på vägen.
Den bästa humorn i filmen kommer ur inkongruensen mellan de fyras riktiga personligheter och människorna de låtsas vara. De byter fram och tillbaka med en huggande orms hastighet men deras riktiga jag förändras naturligtvis av processen. Vem var det som sa att ingen länge kan bära en mask utan att den blir hans ansikte?
We're the Millers ser ut som en hjärndöd komedi att slösa bort lite tid på, men den är faktiskt mycket mer. Riktigt rolig, till att börja med. Härligt obekväm, ibland. Sällan sockersöt, och när den är det så är det dags för det. Och även om jag kunde räkna ut hur den skulle sluta innan de första fem minuterna var över så tyckte jag om slutet som lyckades få in en mysig variation. Jag var konstant underhållen av den här filmen, vilket var mer än jag väntade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar