Så jag börjar se den här filmen utan några vidare förväntningar. Den fick mediokra recensioner och jag har i princip bara hört den omtalad som ett exempel på Hollywoodskit. Jag vet att den handlar om Will Smith som losersuperhjälte, ett koncept som inte behöver jobba hårt för att framstå som en skitfilm.
Men jag blir förvånad. Jag sitter där och undrar vem som rimligen kan ogilla den här filmen. Den är rolig, den är rörande, den är Will Smiths bästa prestation (plats för obligatoriskt och förutsägbart skämt). Att se Hancock förändra sig var genuint härligt och om man inte känner något inför det har man väl aldrig hatat något hos sig själv, aldrig trott att man inte kunde bli bättre. Jag älskade den första halvan av den här filmen.
Sen kom det stora avslöjandet, som jag inte ska beröra närmare, och filmen gör en fullständig vändning. Andra halvan påminner inte ens om första halvan. Karaktärerna ser likadana ut och har samma namn och i slutet - som faktiskt fungerar - görs ett försök att knyta ihop de två halvorna, men de kommer fortfarande från olika filmer. Jag skulle inte bli förvånad om Hancock föddes därför att någon hade två halva manus, inte visste hur hen skulle utveckla dem, och bestämde sig för att sy ihop dem i stället.
Den första halvan - den bra - presenterar oss för Hancock (Will Smith), superhjälte. Han flyger och är superstark, supersnabb och osårbar, men också allmänt avskydd. Han är alkoholiserad, hemlös och en skitstövel, och han utför aldrig ett hjältedåd utan att orsaka förödelse. När han stoppar en biljakt har han sönder motorvägen och husen omkring. Varje gång han lyfter eller landar sabbar han gatan. Polisen vill helst att han ska sluta hjälpa dem. Hancock vill nog väl, men han är värdelös på att visa det.
En dag räddar han PR-konsulten Ray Embrey (Jason Bateman) från att bli överkörd av ett tåg. Efter att ha flugit hem Ray får han träffa Rays fru Mary (Charlize Theron) och son Aaron (Jae Head), och Ray får en idé. Han är PR-kille, och Hancock är i desperat behov av bra PR.
Ray kläcker en plan. Hancock går med på att gå i fängelse för att sona sina forna brott. Han arbetar på att tygla sitt humör och slipa sin personlighet. Och det fungerar. Han blir populär.
Den här biten är jättebra. Hur länge skulle du stanna i ett fängelse som du med lätthet kunde ta dig ur, hur rättfärdigt det än var att du var där? Hur lätt skulle det vara att bete sig som en vanlig människa när du egentligen är som en gud? Och hur bra skulle det kännas att gå från att mena väl och bli hatad, till att vara omtyckt?
Framför allt är det imponerande hur filmen lyckas hålla rätt ton. Till att börja med är det unikt att vi verkligen går in på all den skada som superhjältar gör. De krossar alltid saker - bilar, hus, båtar, hela städer - men ingen blir tydligen förbannad, och ingen dör. Stålmannen kan massakrera tusentals i sin strid med Zod, och ingen bryr sig, och han är fortfarande en genomgod hjälte. Hancock måste stå till svars för varenda smäll.
Att han sen är försupen och svinig och får en PR-agent - det borde inte kunna fungera så här bra. Det borde förfalla i löjlig parodi. Hancock har lite kul med konceptet men tar det på allvar, allra mest Smith själv. Hans Hancock är ingen fånig narr utan en riktig karaktär. Detta är superhjältedekonstruktion på hög nivå.
Men så slutar det. Vi får veta en hemlighet som ändrar allting, och filmens andra halva handlar inte ett dugg om Hancocks personlighet, image eller strävan efter att bli en bättre människa. Nu handlar det bara om varifrån han kom, hur han blev så speciell och något diffust som håller på att hända med honom, och det är inte alls lika intressant som när han fortfarande var en vanlig man med ovanliga förmågor.
Det är en enorm besvikelse. Det är inte riktigt nog för att göra Hancock till en dålig film, men bra nära. Jag hade väldigt gärna velat se fortsättningen på filmen jag började se.
Men jag blir förvånad. Jag sitter där och undrar vem som rimligen kan ogilla den här filmen. Den är rolig, den är rörande, den är Will Smiths bästa prestation (plats för obligatoriskt och förutsägbart skämt). Att se Hancock förändra sig var genuint härligt och om man inte känner något inför det har man väl aldrig hatat något hos sig själv, aldrig trott att man inte kunde bli bättre. Jag älskade den första halvan av den här filmen.
Sen kom det stora avslöjandet, som jag inte ska beröra närmare, och filmen gör en fullständig vändning. Andra halvan påminner inte ens om första halvan. Karaktärerna ser likadana ut och har samma namn och i slutet - som faktiskt fungerar - görs ett försök att knyta ihop de två halvorna, men de kommer fortfarande från olika filmer. Jag skulle inte bli förvånad om Hancock föddes därför att någon hade två halva manus, inte visste hur hen skulle utveckla dem, och bestämde sig för att sy ihop dem i stället.
Den första halvan - den bra - presenterar oss för Hancock (Will Smith), superhjälte. Han flyger och är superstark, supersnabb och osårbar, men också allmänt avskydd. Han är alkoholiserad, hemlös och en skitstövel, och han utför aldrig ett hjältedåd utan att orsaka förödelse. När han stoppar en biljakt har han sönder motorvägen och husen omkring. Varje gång han lyfter eller landar sabbar han gatan. Polisen vill helst att han ska sluta hjälpa dem. Hancock vill nog väl, men han är värdelös på att visa det.
En dag räddar han PR-konsulten Ray Embrey (Jason Bateman) från att bli överkörd av ett tåg. Efter att ha flugit hem Ray får han träffa Rays fru Mary (Charlize Theron) och son Aaron (Jae Head), och Ray får en idé. Han är PR-kille, och Hancock är i desperat behov av bra PR.
Ray kläcker en plan. Hancock går med på att gå i fängelse för att sona sina forna brott. Han arbetar på att tygla sitt humör och slipa sin personlighet. Och det fungerar. Han blir populär.
Den här biten är jättebra. Hur länge skulle du stanna i ett fängelse som du med lätthet kunde ta dig ur, hur rättfärdigt det än var att du var där? Hur lätt skulle det vara att bete sig som en vanlig människa när du egentligen är som en gud? Och hur bra skulle det kännas att gå från att mena väl och bli hatad, till att vara omtyckt?
Framför allt är det imponerande hur filmen lyckas hålla rätt ton. Till att börja med är det unikt att vi verkligen går in på all den skada som superhjältar gör. De krossar alltid saker - bilar, hus, båtar, hela städer - men ingen blir tydligen förbannad, och ingen dör. Stålmannen kan massakrera tusentals i sin strid med Zod, och ingen bryr sig, och han är fortfarande en genomgod hjälte. Hancock måste stå till svars för varenda smäll.
Att han sen är försupen och svinig och får en PR-agent - det borde inte kunna fungera så här bra. Det borde förfalla i löjlig parodi. Hancock har lite kul med konceptet men tar det på allvar, allra mest Smith själv. Hans Hancock är ingen fånig narr utan en riktig karaktär. Detta är superhjältedekonstruktion på hög nivå.
Men så slutar det. Vi får veta en hemlighet som ändrar allting, och filmens andra halva handlar inte ett dugg om Hancocks personlighet, image eller strävan efter att bli en bättre människa. Nu handlar det bara om varifrån han kom, hur han blev så speciell och något diffust som håller på att hända med honom, och det är inte alls lika intressant som när han fortfarande var en vanlig man med ovanliga förmågor.
Det är en enorm besvikelse. Det är inte riktigt nog för att göra Hancock till en dålig film, men bra nära. Jag hade väldigt gärna velat se fortsättningen på filmen jag började se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar