Vad ska man vänta sig av en film som ska ha varit inspirationen till den... låt oss säga unika... Movie 43? Charles B. Wesslers uttalade ambition var att göra en The Kentucky Fried Movie för 2010-talet, och så producerade han Movie 43. Ni förstår om jag var skeptisk till originalet. Å andra sidan så var samma enade kritikerkår som sågade Movie 43 rörande överens om att The Kentucky Fried Movie var något helt annat och oändligt mycket bättre, och de visade sig ha rätt. Movie 43 fick mig att må illa, The Kentucky Fried Movie fick mig att skratta.
I alla fall ibland. Gänget bakom är bröderna Zucker och deras ständige vapendragare Jim Abrahams, ansvariga för Titta vi flyger och Den nakna pistolen, och här är deras konst oslipad och jag redan påverkad av deras senare verk. Så filmen har sina toppar och sina dalar, sina gapskratt och sina rätt tråkiga bitar.
Den liknar Movie 43 i det att båda är episodiska sketchfilmer. The Kentucky Fried Movie skippar helt ramberättelsen, om vi struntar i grundantagandet att vi ser en film som föregås och följs av trailers. Centralfilmen, den längsta sketchen, är en kungfuparodi vid namn A Fistful of Yen, och före och efter den ser vi sketcher som i de flesta fall är parodier på andra filmgenrer.
Vi hinner med blaxploitation, katastroffilmer, utbildnings-TV och diverse mjukporr. Några sketcher är också helt lösryckta, såvida de inte parodierar något som försvunnit så spårlöst att jag inte vet att det någonsin fanns. Det är roligt ibland, ibland är det rentav väldigt kul (jag är svag för en viss typ av ordvitsande, där humorn skyltar med hur billig den är), och det var väl mycket mer revolutionerande, uppseendeväckande och gränsbrytande när det kom än det är nu. Men The Kentucky Fried Movie har också svaga delar som doppar ner i det trista, och det hindrar den från att vara riktigt bra.
I alla fall ibland. Gänget bakom är bröderna Zucker och deras ständige vapendragare Jim Abrahams, ansvariga för Titta vi flyger och Den nakna pistolen, och här är deras konst oslipad och jag redan påverkad av deras senare verk. Så filmen har sina toppar och sina dalar, sina gapskratt och sina rätt tråkiga bitar.
Den liknar Movie 43 i det att båda är episodiska sketchfilmer. The Kentucky Fried Movie skippar helt ramberättelsen, om vi struntar i grundantagandet att vi ser en film som föregås och följs av trailers. Centralfilmen, den längsta sketchen, är en kungfuparodi vid namn A Fistful of Yen, och före och efter den ser vi sketcher som i de flesta fall är parodier på andra filmgenrer.
Vi hinner med blaxploitation, katastroffilmer, utbildnings-TV och diverse mjukporr. Några sketcher är också helt lösryckta, såvida de inte parodierar något som försvunnit så spårlöst att jag inte vet att det någonsin fanns. Det är roligt ibland, ibland är det rentav väldigt kul (jag är svag för en viss typ av ordvitsande, där humorn skyltar med hur billig den är), och det var väl mycket mer revolutionerande, uppseendeväckande och gränsbrytande när det kom än det är nu. Men The Kentucky Fried Movie har också svaga delar som doppar ner i det trista, och det hindrar den från att vara riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar