Jag undrar om Elijah Wood såg alla filmer där han var barnstjärna eller Frodo och tyckte att han helt enkelt var alldeles för söt och snäll. Han har i alla fall tagit sig långt därifrån sen dess. Han var en skitstövel i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en övernaturligt ond kannibal i Sin City, och i Maniac är han Frank, som mördar kvinnor och häftar fast deras skalper på skyltdockor.
Frank är tredje generationens skyltdockerestauratör, vilket hade förklarat en hel del om honom även om han inte hade haft den sortens mamma som hade trekanter inför ögonen på honom när han var liten.
Gimmicken är att vi ser filmen ur Franks synvinkel - med några få, kortvariga undantag - och följer därmed honom när han jagar sina offer, vare sig det är på tunnelbanestationer eller via nätdejting. Det är också så vi ser hans spirande relation till den konstnärliga fotografen Anna (Nora Arnezeder), som tar bilder av skyltdockor och ställer ut dem. Hon och Frank verkar vara det perfekta paret, eller hur?
För att det ska fungera - och för att det ska märkas att det är Elijah Wood i huvudrollen - tillbringar Frank onaturligt mycket tid i närheten av speglar och pratar med sig själv. Eller med sin döda mor, det är oklart.
Maniac har enstaka punkter av briljans och filmskaparna visste precis vad de var ute efter med sin gimmick och sin stämning, men de lyckas inte. Hela tiden kan jag se vilken effekt filmen försöker uppnå, men jag känner det aldrig. I stället är den horribelt äcklig, våldsam och brutal, med ögonblick som får det att vrida sig i magen, men framför allt är den tråkig nästan hela tiden. Jag bryr mig aldrig om någon i den och det enda som fick mig att fortsätta titta var att jag undrade vilket vettigt slut man rimligen kunde sätta på den här historien. Jag blev inte precis besviken... det är svårt att sätta ord på vad jag tyckte.
Maniac är en remake av en film från 1980, som är en kultklassiker. Jag har inte sett den, och just nu kan jag inte påstå att jag vill.
Frank är tredje generationens skyltdockerestauratör, vilket hade förklarat en hel del om honom även om han inte hade haft den sortens mamma som hade trekanter inför ögonen på honom när han var liten.
Gimmicken är att vi ser filmen ur Franks synvinkel - med några få, kortvariga undantag - och följer därmed honom när han jagar sina offer, vare sig det är på tunnelbanestationer eller via nätdejting. Det är också så vi ser hans spirande relation till den konstnärliga fotografen Anna (Nora Arnezeder), som tar bilder av skyltdockor och ställer ut dem. Hon och Frank verkar vara det perfekta paret, eller hur?
För att det ska fungera - och för att det ska märkas att det är Elijah Wood i huvudrollen - tillbringar Frank onaturligt mycket tid i närheten av speglar och pratar med sig själv. Eller med sin döda mor, det är oklart.
Maniac har enstaka punkter av briljans och filmskaparna visste precis vad de var ute efter med sin gimmick och sin stämning, men de lyckas inte. Hela tiden kan jag se vilken effekt filmen försöker uppnå, men jag känner det aldrig. I stället är den horribelt äcklig, våldsam och brutal, med ögonblick som får det att vrida sig i magen, men framför allt är den tråkig nästan hela tiden. Jag bryr mig aldrig om någon i den och det enda som fick mig att fortsätta titta var att jag undrade vilket vettigt slut man rimligen kunde sätta på den här historien. Jag blev inte precis besviken... det är svårt att sätta ord på vad jag tyckte.
Maniac är en remake av en film från 1980, som är en kultklassiker. Jag har inte sett den, och just nu kan jag inte påstå att jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar