Jag minns den första The Crow som en överraskande bra och snygg, stämningsfull film som dock fick större delen av sin kultstatus från att Brandon Lee (Bruces son) dog under filmningen i en olycka där en pistol laddades med skarp ammunition. Om han hade överlevt hade vi förmodligen aldrig sett några uppföljare.
Men det fick vi, och redan den första var en uppföljare/remake som inte förstod vad som var bra med föregångaren. Det är i princip exakt samma historia, men berättad med ointressant estetik (även om jag gillade designen på skurkens hem), dåliga skådespelare och medioker uppfattning om dramaturgi.
I Los Angeles är det den sadistiske, knarklangande kvasimystikern Judah Earl (Richard Brooks) som styr undre världen, med hjälp av den blinda spåkvinnan Sybil (Tracey Ellis). När den oskyldige Ashe (Vincent Pérez) och hans åttaårige son (Eric Acosta) hamnar i vägen för Judah Earls hantlangare blir de mördade och slängda i hamnen. Detta får vi inte se förutom i återblickar och får därför ingen känslomässig koppling till. Jag bryr mig aldrig om Ashes smärta.
Han vaknar under vattnet, gör sig fri, och ger sig ut på hämnarstråt. Han letar reda på sina mördare - Spider-Monkey (Vincent Castellanos), Nemo (Thomas Jane), Kali (Thuy Trang) och Curve (Iggy Pop) - och avrättar dem en efter en medan han arbetar sig närmare storskurken och umgås med den enda som är kvar från förra filmen: den sanndrömmande tatueraren Sarah (Mia Kirshner).
The Crow: City of Angels är inte lika snygg som sin föregångare (inte så konstigt; denna har regisserats av musikvideoregissören Tim Pope i stället för Alex "Dark City" Proyas), har inget nytt att tillföra storyn, och utförs av sämre filmskapare och sämre skådespelare. Stämning och spänning lyser med sin frånvaro och de repliker som försöker efterlikna Brandon Lees blodsdroppande ord blir bara pinsamma. Hur det efter detta lyckades bli en TV-serie och en uppföljare till är oklart för mig.
Men det fick vi, och redan den första var en uppföljare/remake som inte förstod vad som var bra med föregångaren. Det är i princip exakt samma historia, men berättad med ointressant estetik (även om jag gillade designen på skurkens hem), dåliga skådespelare och medioker uppfattning om dramaturgi.
I Los Angeles är det den sadistiske, knarklangande kvasimystikern Judah Earl (Richard Brooks) som styr undre världen, med hjälp av den blinda spåkvinnan Sybil (Tracey Ellis). När den oskyldige Ashe (Vincent Pérez) och hans åttaårige son (Eric Acosta) hamnar i vägen för Judah Earls hantlangare blir de mördade och slängda i hamnen. Detta får vi inte se förutom i återblickar och får därför ingen känslomässig koppling till. Jag bryr mig aldrig om Ashes smärta.
Han vaknar under vattnet, gör sig fri, och ger sig ut på hämnarstråt. Han letar reda på sina mördare - Spider-Monkey (Vincent Castellanos), Nemo (Thomas Jane), Kali (Thuy Trang) och Curve (Iggy Pop) - och avrättar dem en efter en medan han arbetar sig närmare storskurken och umgås med den enda som är kvar från förra filmen: den sanndrömmande tatueraren Sarah (Mia Kirshner).
The Crow: City of Angels är inte lika snygg som sin föregångare (inte så konstigt; denna har regisserats av musikvideoregissören Tim Pope i stället för Alex "Dark City" Proyas), har inget nytt att tillföra storyn, och utförs av sämre filmskapare och sämre skådespelare. Stämning och spänning lyser med sin frånvaro och de repliker som försöker efterlikna Brandon Lees blodsdroppande ord blir bara pinsamma. Hur det efter detta lyckades bli en TV-serie och en uppföljare till är oklart för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar