Whoopi Goldberg är Deloris Van Cartier (född Wilson), barsångerska i Las Vegas och flickvän till gangstern Vince LaRocca (Harvey Keitel). Hur mycket hon visste om sin pojkväns affärer innan hon råkade få se honom avrätta sin chaufför (Max Grodénchik) är oklart men han litar uppenbarligen inte på henne då hans underhuggare genast får order om att skjuta henne också. Hon flyr raka vägen till polisen som placerar henne under vittnesskydd. I ett nunnekloster.
Den enda som vet vem hon är är abbedissan (Maggie Smith), som motvilligt går med på att blåljuga för att hålla henne trygg. Deloris låtsas vara nunna under namnet Mary Clarence och så börjar den här filmens blandning av två av mina hatgenrer: fisk-på-torra-land-komedi och de där bedrövliga filmerna där en nykommen utböling löser alla problem bara genom att vara vild och annorlunda och hundraprocentigt clueless.
Den första biten är lätt förutsägbar: Deloris tycker inte det är så festligt att leva asketiskt och knappt äta. Hihi. Den andra är lika illa: naturligtvis har klostret problem med sin kör, och som fullständigt framgångsbefriad musiker är naturligtvis Deloris helt rätt person att få ordning på det.
Kören rockar kvarteret, klostret blir vansinnigt populärt, och så dyker gangstrarna upp så att alla problem kan lösas i slutet. Naturligtvis inkluderas den klassiska tokviktig-konsert-scenen också, och Deloris får visa att hon har förändrats som människa och bla bla bla, hur många gånger ska vi behöva se variationer på det här?
Återigen får vi lära oss att vägen till framgång är att vara okunnig och irrationell, att kaos bringar lycka, och att man kan tjäna precis hur mycket pengar som helst på att stoppa Whoopi i ett nunnedok. Okej, det sista var nytt.
Den enda som vet vem hon är är abbedissan (Maggie Smith), som motvilligt går med på att blåljuga för att hålla henne trygg. Deloris låtsas vara nunna under namnet Mary Clarence och så börjar den här filmens blandning av två av mina hatgenrer: fisk-på-torra-land-komedi och de där bedrövliga filmerna där en nykommen utböling löser alla problem bara genom att vara vild och annorlunda och hundraprocentigt clueless.
Den första biten är lätt förutsägbar: Deloris tycker inte det är så festligt att leva asketiskt och knappt äta. Hihi. Den andra är lika illa: naturligtvis har klostret problem med sin kör, och som fullständigt framgångsbefriad musiker är naturligtvis Deloris helt rätt person att få ordning på det.
Kören rockar kvarteret, klostret blir vansinnigt populärt, och så dyker gangstrarna upp så att alla problem kan lösas i slutet. Naturligtvis inkluderas den klassiska tokviktig-konsert-scenen också, och Deloris får visa att hon har förändrats som människa och bla bla bla, hur många gånger ska vi behöva se variationer på det här?
Återigen får vi lära oss att vägen till framgång är att vara okunnig och irrationell, att kaos bringar lycka, och att man kan tjäna precis hur mycket pengar som helst på att stoppa Whoopi i ett nunnedok. Okej, det sista var nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar