Jag är rädd att jag inte kommer att kunna göra den här filmen rättvisa, vad jag än skriver. Den är underbart vacker, på ett sätt så ouppenbart att det är svårt att beskriva. I samspelet mellan några av vår tids skickligaste skådespelare föds en historia som är både rolig och gripande och smidigt rör sig mellan de två. De svagheter den till att börja med verkar ha suddas ut och om det lyckliga slutet är något förbättrat och finslipat - vad väntar vi oss? Det är fantastiskt att något så här fint kan skapas ur en historia som i princip är "the making of Mary Poppins".
Låt oss först prata om Emma Thompson, filmens stjärna och en fullständigt briljant skådespelerska. Det är populärt att anklaga skådespelare för att spela samma roll i varenda film men om någon säger det om Emma Thompson ska jag jaga ner och lemlästa det puckot. Hennes livfulla miss Kenton i The Remains of the Day är mil ifrån hennes roll i den här filmen, och att hon lyckas lägga lika mycket känsla och värme i båda två är det sanna tecknet på hennes talang.
Jag vet inte mycket om hurdan P.L. Travers, författarinnan som skapade Mary Poppins, var i verkligheten men i Thompsons gestaltning är hon en sorgsen dam, ensam, utåt kylig och trots sin australiensiska bakgrund strikt engelskt proper, men fylld av känslor hon aldrig visar. Det vore bara inte lämpligt. Det är i hennes motvilliga möte med Walt Disney (Tom Hanks) som filmisk storhet skapas. Disney är lika amerikansk som Travers är engelsk. Han är sprudlande, högljudd, karismatisk, en man som är van vid en viss sorts liv och en viss sorts människor. Travers passar inte in i hans värld och hon är inte intresserad av att se Disney i sin. Men hon vill inte skriva mer, pengarna börjar sina, och hon blir tvungen att åtminstone försöka gå med på att göra film av sina böcker, Disneys stora önskan.
Den alltid sevärde Paul Giamatti dyker upp i en mindre men både viktig och charmig roll som Travers chaufför under tiden i Hollywood. Det är ingen scenstjälande prestation, bara en av de där perfekta kuggarna som en så här bra film inte klarar sig utan. Han kommer kanske Travers närmare än någon annan av amerikanerna, mest genom att knappt ens försöka.
Samtidigt som vi får se Travers hårda förhandlingar med Disneys män - hon vägrar musik, animationer, magi, mr Banks mustasch... nästan allt vi känner igen från den faktiska filmen - följer vi Travers som liten när hon hette Helen Goff och levde med en allvarlig, plikttrogen mor (Ruth Wilson) och en vild, fantasifull far (Colin Farrell). Båda kärleksfulla men ofullkomliga. Till att börja med verkade de här sekvenserna nästan onödiga och definitivt mindre intressanta än resten, men det blir uppenbart att den här tråden är helt essentiell för filmen. P.L. Travers hade ingen sagobarndom, och kopplingarna till hennes liv och karriär blir långsamt tydliga, särskilt när moster Ellie (Rachel Griffiths) dyker upp i en sekvens som man inte kan låta bli att le åt om man någonsin sett Mary Poppins.
Det bör man ha gjort, för övrigt. Den här filmen är bra oavsett vilket, men den blir mångdubbelt bättre om man sett den slutliga produkten av alla diskussioner och än mer så om man sett den så många gånger att man spontant börjar sjunga med i låtarna.
Saving Mr. Banks spelar på hela känsloregistret, men så försiktigt att vi knappt märker det - i alla fall inte förrän i slutet när den kanske blir en smula amerikanskt svulstig. Men innan dess har vi skrattat och sörjt, blivit glada och ledsna, känt med Travers för att hon var en riktig tokbitch och sedan med henne för att vi förstår varför. Jag försöker komma på när jag sist såg en ny film som var så här bra, och misslyckas.
Låt oss först prata om Emma Thompson, filmens stjärna och en fullständigt briljant skådespelerska. Det är populärt att anklaga skådespelare för att spela samma roll i varenda film men om någon säger det om Emma Thompson ska jag jaga ner och lemlästa det puckot. Hennes livfulla miss Kenton i The Remains of the Day är mil ifrån hennes roll i den här filmen, och att hon lyckas lägga lika mycket känsla och värme i båda två är det sanna tecknet på hennes talang.
Jag vet inte mycket om hurdan P.L. Travers, författarinnan som skapade Mary Poppins, var i verkligheten men i Thompsons gestaltning är hon en sorgsen dam, ensam, utåt kylig och trots sin australiensiska bakgrund strikt engelskt proper, men fylld av känslor hon aldrig visar. Det vore bara inte lämpligt. Det är i hennes motvilliga möte med Walt Disney (Tom Hanks) som filmisk storhet skapas. Disney är lika amerikansk som Travers är engelsk. Han är sprudlande, högljudd, karismatisk, en man som är van vid en viss sorts liv och en viss sorts människor. Travers passar inte in i hans värld och hon är inte intresserad av att se Disney i sin. Men hon vill inte skriva mer, pengarna börjar sina, och hon blir tvungen att åtminstone försöka gå med på att göra film av sina böcker, Disneys stora önskan.
Den alltid sevärde Paul Giamatti dyker upp i en mindre men både viktig och charmig roll som Travers chaufför under tiden i Hollywood. Det är ingen scenstjälande prestation, bara en av de där perfekta kuggarna som en så här bra film inte klarar sig utan. Han kommer kanske Travers närmare än någon annan av amerikanerna, mest genom att knappt ens försöka.
Samtidigt som vi får se Travers hårda förhandlingar med Disneys män - hon vägrar musik, animationer, magi, mr Banks mustasch... nästan allt vi känner igen från den faktiska filmen - följer vi Travers som liten när hon hette Helen Goff och levde med en allvarlig, plikttrogen mor (Ruth Wilson) och en vild, fantasifull far (Colin Farrell). Båda kärleksfulla men ofullkomliga. Till att börja med verkade de här sekvenserna nästan onödiga och definitivt mindre intressanta än resten, men det blir uppenbart att den här tråden är helt essentiell för filmen. P.L. Travers hade ingen sagobarndom, och kopplingarna till hennes liv och karriär blir långsamt tydliga, särskilt när moster Ellie (Rachel Griffiths) dyker upp i en sekvens som man inte kan låta bli att le åt om man någonsin sett Mary Poppins.
Det bör man ha gjort, för övrigt. Den här filmen är bra oavsett vilket, men den blir mångdubbelt bättre om man sett den slutliga produkten av alla diskussioner och än mer så om man sett den så många gånger att man spontant börjar sjunga med i låtarna.
Saving Mr. Banks spelar på hela känsloregistret, men så försiktigt att vi knappt märker det - i alla fall inte förrän i slutet när den kanske blir en smula amerikanskt svulstig. Men innan dess har vi skrattat och sörjt, blivit glada och ledsna, känt med Travers för att hon var en riktig tokbitch och sedan med henne för att vi förstår varför. Jag försöker komma på när jag sist såg en ny film som var så här bra, och misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar