Ett äldre par dör i en bilolycka. Kvar blir deras vuxna dotter Tuva (Josephine Bornebusch) och hennes egen dotter Saga (Tyra Olin). Föräldrarnas plötsliga bortgång ger Tuva mycket att ta hand om, och när hon går igenom det de har lämnat efter sig hittar hon en gammal mapp med papper. Adoptionspapper, där båda föräldrarna står som "okänd" och barnet var Tuva själv.
Efter att ha pratat med en av föräldrarnas gamla vänner (Chatarina Larsson) och göra efterforskningar hos socialnämnden hittar Tuva en enda ledtråd: tydligen kom hon från lilla Kolbäck i närheten av Västerås, och den ende som kan tänkas veta vad som hände är prästen Olof Johanssen (Claes Ljungmark). Hon tar Saga med sig och reser ut i skogen, men prästen vet ingenting. Tuva bara lämnades där en dag.
Hon ger inte upp. Hon checkar in på ett pensionat som drivs av Sofia (Ingela Olsson) och hennes hjärnskadade syster Maria (Ingela Olsson) och lär känna lokala karaktärer som Eskil (Björn Granath) och hans son Marius (Erik Johansson). Hon rotar med hjälp av det lilla hon vet, men många verkar veta mer än de berättar och ingen verkar vilja att hon ska få veta sanningen.
Den som söker gör ett bra jobb med att bygga upp sitt mysterium, så att vi sitter och undrar hur allt hänger ihop. Vad kan det vara för hemlighet som ruvar i Tuvas bakgrund? Hur kommer hon till slut att få veta svaret, och varför är det så viktigt att hålla det hemligt efter över tjugofem år? Alla små märkliga detaljer runt Kolbäck, spelar de roll allihop?
Men när vi till slut får veta svaret matchar det inte våra förväntningar, och sättet vi får veta det på är fullständigt antiklimaktiskt. Filmen försöker få till en slutgiltig spänningstwist men det sätts upp och avslutas för snabbt, och vi får egentligen aldrig veta upplösningen. En påklistrad slutscen ställer fler frågor än den besvarar, och den bra förstahalvan bleknar i minnet.
Efter att ha pratat med en av föräldrarnas gamla vänner (Chatarina Larsson) och göra efterforskningar hos socialnämnden hittar Tuva en enda ledtråd: tydligen kom hon från lilla Kolbäck i närheten av Västerås, och den ende som kan tänkas veta vad som hände är prästen Olof Johanssen (Claes Ljungmark). Hon tar Saga med sig och reser ut i skogen, men prästen vet ingenting. Tuva bara lämnades där en dag.
Hon ger inte upp. Hon checkar in på ett pensionat som drivs av Sofia (Ingela Olsson) och hennes hjärnskadade syster Maria (Ingela Olsson) och lär känna lokala karaktärer som Eskil (Björn Granath) och hans son Marius (Erik Johansson). Hon rotar med hjälp av det lilla hon vet, men många verkar veta mer än de berättar och ingen verkar vilja att hon ska få veta sanningen.
Den som söker gör ett bra jobb med att bygga upp sitt mysterium, så att vi sitter och undrar hur allt hänger ihop. Vad kan det vara för hemlighet som ruvar i Tuvas bakgrund? Hur kommer hon till slut att få veta svaret, och varför är det så viktigt att hålla det hemligt efter över tjugofem år? Alla små märkliga detaljer runt Kolbäck, spelar de roll allihop?
Men när vi till slut får veta svaret matchar det inte våra förväntningar, och sättet vi får veta det på är fullständigt antiklimaktiskt. Filmen försöker få till en slutgiltig spänningstwist men det sätts upp och avslutas för snabbt, och vi får egentligen aldrig veta upplösningen. En påklistrad slutscen ställer fler frågor än den besvarar, och den bra förstahalvan bleknar i minnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar