Officer Down har en väldigt insnärjd intrig som inte blir mer lättförståelig av att manuset vägrar ge oss mycket till ledtråd om bakgrundshistorien förrän vi redan tillbringat en massa tid med att försöka reda ut den själva. För att göra det något lättare för mina läsare: Stephen Dorff spelar David Callahan, en polis som förr i tiden var en supande, knarkande, strippbarbesökande odåga men sedan blev skjuten i magen och därefter blev en ny människa. Numera knarkar han inte och dricker inte - även om han gärna beställer ett glas som han sen inte rör - och han besöker bara strippbarer i tjänsten. Han försöker vara en god make till Alexandra (Elisabeth Röhm) och en god far till Lanie (Beatrice Miller).
Att veta det redan från början kan bara göra filmen bättre. Den hoppar i tiden på ett sätt som gör det svårt att följa med och introducerar ständigt nya twistar, ofta utan att markera att det är en twist utom genom att visa ett ansikte som påminner ganska mycket om någon annans ansikte. Man måste, helt enkelt, hålla sig vaken när man ser Officer Down.
Gör man det så levererar den, måste jag erkänna. Flera av twistarna - när jag förstod att de var twistar - var överraskningar för mig, och jag gillar trots allt när filmer gör sina poänger subtilt i stället för att plocka fram den stora hinthammaren och drämma till. Fördelen med en insnärjd intrig är att man inte rimligen kan se den komma, vilket är en ganska ovanlig företeelse.
Att den inte klättrar högre än den gör beror på ärligt talat mediokra skådespelarinsatser, ibland udda regi, och att den efter en hel films smart intrigerande väljer att avsluta på klichéigast möjliga sätt. Men berättelsen är bra nog för att bära filmen genom de problemen och sluta på plussidan av strecket.
Att veta det redan från början kan bara göra filmen bättre. Den hoppar i tiden på ett sätt som gör det svårt att följa med och introducerar ständigt nya twistar, ofta utan att markera att det är en twist utom genom att visa ett ansikte som påminner ganska mycket om någon annans ansikte. Man måste, helt enkelt, hålla sig vaken när man ser Officer Down.
Gör man det så levererar den, måste jag erkänna. Flera av twistarna - när jag förstod att de var twistar - var överraskningar för mig, och jag gillar trots allt när filmer gör sina poänger subtilt i stället för att plocka fram den stora hinthammaren och drämma till. Fördelen med en insnärjd intrig är att man inte rimligen kan se den komma, vilket är en ganska ovanlig företeelse.
Att den inte klättrar högre än den gör beror på ärligt talat mediokra skådespelarinsatser, ibland udda regi, och att den efter en hel films smart intrigerande väljer att avsluta på klichéigast möjliga sätt. Men berättelsen är bra nog för att bära filmen genom de problemen och sluta på plussidan av strecket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar