Murderball var originalnamnet på rullstolsrugby, en rätt våldsam och brutal sport mellan män som inte kan använda sina ben. En del av dem var med om olyckor, andra blev sjuka, andra var i slagsmål. Nu sitter de i specialbyggda rullstolar, konstruerade för att överleva häftiga kollisioner och föra bollen över mållinjen. Spelarna har poäng från 1 till 3½, utifrån hur mycket rörlighet de har, och varje lag får ha 8 poäng på plan i taget. Den tatuerade badboyen Mark Zupan måste vara riktigt bra för att förtjäna sina 3 poäng.
Som alla sporter är rullstolsrugby en egen liten värld och som alla egna små världar innehåller den drama. Joe Soares var på nittiotalet den störste rullstolsrugbyspelaren någonsin, men när han blev gammal och petades från amerikanska landslaget blev han förbannad och började coacha det kanadensiska laget i stället. Amerikanerna han lämnade bakom sig ser honom som landsförrädare och särskilt Zupan verkar hata honom.
I VM i Göteborg 2002 förlorade USA mot Kanada i finalen - det var första gången de dominanta amerikanerna inte vann en internationell turnering i sporten - och nu närmar sig 2004 års Paralympics i Peking. Allt handlar om att vinna guldmedaljen. För amerikanerna handlar det om att slå Soares, för Soares handlar det om att slå amerikanerna.
Utstrött i den här historien ser vi intervjuer med spelarna, scener där de möter frågvisa barn, demonstrerar sporten för krigsskadade veteraner, samtal med spelarnas vänner och släktingar - Soares familj får en ingående titt - och till och med Zupans återförening med skolan. Jag lärde mig mycket om vad det innebär att sitta i rullstol. Till exempel att de allra flesta av dem kan ha sex. För en del av dem är rullstolen en brudmagnet; tjejerna är nyfikna på om det går.
Dessutom får vi följa Keith Cavill, som precis skadats och lär sig hantera sitt nya liv. Han får se Mark Zupan visa rullstolsrugby och faller för sporten. Han har kanske hittat något nytt att leva för.
Det enda jag saknar i Murderball är fler människor att följa på nära håll. Bortsett från Soares, Zupan och Cavill blixtrar de flesta förbi för snabbt för att vi ska lära känna dem. Om vi får veta namnet på en enda kanadensisk spelare minns jag det inte; de är bara där som Soares grabbar. Och utan fler inblandade blir dramat aldrig så stort som det skulle kunna vara.
Men det ändrar inte att Murderball är en ytterst välgjord dokumentär om en sport som inte blinkar till på de flesta människors radar, om människor som vi knappt vet finns, och om känslor som ingen skada kan döda.
Som alla sporter är rullstolsrugby en egen liten värld och som alla egna små världar innehåller den drama. Joe Soares var på nittiotalet den störste rullstolsrugbyspelaren någonsin, men när han blev gammal och petades från amerikanska landslaget blev han förbannad och började coacha det kanadensiska laget i stället. Amerikanerna han lämnade bakom sig ser honom som landsförrädare och särskilt Zupan verkar hata honom.
I VM i Göteborg 2002 förlorade USA mot Kanada i finalen - det var första gången de dominanta amerikanerna inte vann en internationell turnering i sporten - och nu närmar sig 2004 års Paralympics i Peking. Allt handlar om att vinna guldmedaljen. För amerikanerna handlar det om att slå Soares, för Soares handlar det om att slå amerikanerna.
Utstrött i den här historien ser vi intervjuer med spelarna, scener där de möter frågvisa barn, demonstrerar sporten för krigsskadade veteraner, samtal med spelarnas vänner och släktingar - Soares familj får en ingående titt - och till och med Zupans återförening med skolan. Jag lärde mig mycket om vad det innebär att sitta i rullstol. Till exempel att de allra flesta av dem kan ha sex. För en del av dem är rullstolen en brudmagnet; tjejerna är nyfikna på om det går.
Dessutom får vi följa Keith Cavill, som precis skadats och lär sig hantera sitt nya liv. Han får se Mark Zupan visa rullstolsrugby och faller för sporten. Han har kanske hittat något nytt att leva för.
Det enda jag saknar i Murderball är fler människor att följa på nära håll. Bortsett från Soares, Zupan och Cavill blixtrar de flesta förbi för snabbt för att vi ska lära känna dem. Om vi får veta namnet på en enda kanadensisk spelare minns jag det inte; de är bara där som Soares grabbar. Och utan fler inblandade blir dramat aldrig så stort som det skulle kunna vara.
Men det ändrar inte att Murderball är en ytterst välgjord dokumentär om en sport som inte blinkar till på de flesta människors radar, om människor som vi knappt vet finns, och om känslor som ingen skada kan döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar