Efter att den förra filmen gjort ohemult med pengar var det väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare, och lika oundvikligt att den skulle vara värdelös. Efter att ha räddat ett kloster från nedläggning har Deloris Van Cartier (Whoopi Goldberg) återgått till att sjunga i Las Vegas. En dag dyker hennes gamla nunnekompisar upp och ber om hjälp.
De driver en gammal katolsk skola vid namn St Francis, som håller på att gå åt helvete. Exakt vad de inbillar sig att Deloris ska kunna göra åt saken (eller varför hon skulle vilja) är oklart men som tur är har de manuset på sin sida, så det ska nog gå bra. Deloris är naturligtvis fullständigt motvillig, men storyn kräver att hon ska ändra sig så det gör hon på under minuten. Vem har tid att hitta på något trovärdigt?
Väl på skolan får hon hand om musiklektionerna och naturligtvis visar sig hennes slappa snorungar till elever (bland dem en ung Lauryn Hill) vara enorma musiktalanger så att vi får samma misslyckade budskap som i den - i och för sig enormt överlägsna - Precious. Vad exakt hade de här fattiga slumkidsen gjort om de inte hade visat sig duktiga på att sjunga?
Vi återvinner en uttjatad gammal handling när skolan måste stängas och den stygge kostymsnubben Mr Crisp (James Coburn) gör vad han kan för att det ska bli så, medan han låtsas att han tycker det är jättesynd. Stackars Coburn går omkring och beter sig som den träfigur till klichéskurk som manuset kräver. Han gör det bättre än de flesta hade klarat, men vad han slösar med sin talang. Det blir mer upprepningar med en stor musiktävling som ska fixa alla problemen och så Deloris sedvanliga regelbrytande - med hederliga katolska nunnors goda minne - för att visa hur allt blir bättre om man bara är lite annorlunda.
Den här onödiga uppföljaren till en onödig film har inte en idé, inte en karaktär, knappt en replik värd namnet. Hela historien dikteras av manusets behov att passa in i en förstöpt mall, och karaktärerna är bara där för att följa den. Snabbt utspydd, lätt förglömd.
De driver en gammal katolsk skola vid namn St Francis, som håller på att gå åt helvete. Exakt vad de inbillar sig att Deloris ska kunna göra åt saken (eller varför hon skulle vilja) är oklart men som tur är har de manuset på sin sida, så det ska nog gå bra. Deloris är naturligtvis fullständigt motvillig, men storyn kräver att hon ska ändra sig så det gör hon på under minuten. Vem har tid att hitta på något trovärdigt?
Väl på skolan får hon hand om musiklektionerna och naturligtvis visar sig hennes slappa snorungar till elever (bland dem en ung Lauryn Hill) vara enorma musiktalanger så att vi får samma misslyckade budskap som i den - i och för sig enormt överlägsna - Precious. Vad exakt hade de här fattiga slumkidsen gjort om de inte hade visat sig duktiga på att sjunga?
Vi återvinner en uttjatad gammal handling när skolan måste stängas och den stygge kostymsnubben Mr Crisp (James Coburn) gör vad han kan för att det ska bli så, medan han låtsas att han tycker det är jättesynd. Stackars Coburn går omkring och beter sig som den träfigur till klichéskurk som manuset kräver. Han gör det bättre än de flesta hade klarat, men vad han slösar med sin talang. Det blir mer upprepningar med en stor musiktävling som ska fixa alla problemen och så Deloris sedvanliga regelbrytande - med hederliga katolska nunnors goda minne - för att visa hur allt blir bättre om man bara är lite annorlunda.
Den här onödiga uppföljaren till en onödig film har inte en idé, inte en karaktär, knappt en replik värd namnet. Hela historien dikteras av manusets behov att passa in i en förstöpt mall, och karaktärerna är bara där för att följa den. Snabbt utspydd, lätt förglömd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar