Det National Treasure: Book of Secrets vill vara är ett glädjefyllt äventyr i stil med Indiana Jones eller The Mummy; en hisnande färd genom orimligheter som man accepterar för stunden bara för att det är så kul. Det lyckas den inte med, till stor del därför att orimligheterna är så satans orimliga att ett flygplanshopp med gummibåt förefaller mondänt i jämförelse.
Huvudpersonen är skattletaren Ben Gates (Nicolas Cage), vars 1800-tals-förfader Thomas (Joel Gretsch) sade sig ha räddat unionen genom att bränna en karta till guldstaden Cibola så att den inte skulle komma i sydstaternas händer. Mitch Wilkinson (Ed Harris) påstår dock annorlunda; enligt honom var Thomas en av konspiratörerna bakom mordet på Abraham Lincoln.
Visst, sen kommer det grejer med guld och hemligheter, men detta är och förblir Bens huvudsakliga motivation: att hans farfars farfars goda namn inte ska släpas i smutsen. Det är väldigt svårt att bry sig, och rentav att föreställa sig att Ben skulle bry sig så mycket som han gör.
Tillsammans med sin far (Jon Voight), sin flickvän (Diane Kruger), sin hackersidekick (Justin Bartha), en FBI-agent (Harvey Keitel) och sedermera även sin mor (Helen Mirren) börjar Ben lösa chiffer, jaga ledtrådar, knäcka gåtor och i största allmänhet leka hjälte.
Actionscenerna kan jag inte klaga på även om de inte förtjänar att fastna i minnet och jag antar att den här filmseriens fans inte är ute efter något annat. Men det fungerar inte för mig, för premissen är bara för satans dum. Här har människor snickrat gåtor och kryptiska ledtrådar för att dölja vägen till en stad som de aldrig vill se funnen. Varför?
Det här är inte den enda filmen som begår det här felet, men frågan är värd att ställa varje gång. Varför skulle de inte bara förstöra alla ledtrådar och nöjda klappa sig på magen? Om de nu tvunget måste lämna ett spår, varför handlar det om gåtor som man måste vara smart och lurig för att lista ut? Ska Cibola vara dold, men bara för dumma människor?
Det hjälper inte att Ben är en gåtknäckare i klass med Adam West och Burt Ward i Batman-TV-serien ("What's tiny and dangerous?" "A sparrow with a machine-gun"); så fort han kommer på en tänkbar lösning, hur långsökt och obskyr den än är, så är det den rätta. Det spelar ingen roll att det finns tusentals andra sätt att tolka gåtorna på, Ben prickar rätt varenda gång. Det är ett satans mirakel, är vad det är.
Det är så den här filmen fungerar: actionscen, orimlig brygga, actionscen, orimlig brygga, set piece och så vidare. Ben Gates blir aldrig en Indy och trots Cages osvikliga förmåga att se ut som om de löjligaste saker är på fullaste allvar kommer han aldrig att bli det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar