I en värld där de stora spelen skapas av tusen programmerare som jobbar i fem år finns det fortfarande plats för små personliga projekt, skapade utan finansiellt stöd av entusiaster som alla hoppas på framgång men inte skulle göra det de gjorde om det bara var därför. En av de stora förebilderna är Jonathan Blows Braid som vid första anblicken verkar vara en total ripoff av Super Mario Bros men har unika mekaniker som gjorde spelet till en succé och bekvämt försörjde Blow själv.
Dokumentärfilmarna Lisanne Pajot och James Swirsky har intervjuat Blow, bland annat om dennes ofrivillige online-image som enligt honom själv skiljer sig markant från den han är, och några andra som försökt lyckas med samma sak som han. Edmund McMillen och Tommy Refenes arbetade med Super Meat Boy medan Phil Fish la ner åratal på sitt Fez, båda plattformspel med twistar.
Pajot och Swirsky är uppenbart skickliga filmskapare som jag vill se mer av. De skapar en känslomässig tyngd i det vi ser och hör, så att vi vill att det ska gå fantastiskt för deras intervjuobjekt och deras spel. Varje spelskapare är ett original, unik på sitt sätt, och vi får känslan av att det är essentiellt för spelen - skaparna måste lägga ner en bit av sig själva i dem. McMillen och Refenes försöker återskapa sin barndoms spel, och Fish gör något liknande när han försöker hitta tillbaka till känslan som fanns före internet, när det gick rykten om påskägg och gömslen i datorspelen.
Deras problem - Refenes känner sig motarbetad av Microsoft, Fish har en expartner som vägrar skriva på det slutgiltiga avtalet - hamras ut framför oss tills de känns som våra problem. Fish kommer till en gigantisk spelmässa och kan inte visa upp sitt spel om inte avtalet är påskrivet - "fuck that guy". Samtidigt skjuts releasedatum upp och spel omdesignas; McMillen och Refenes verkar vara en tryggare investering än Fish men ingenting är säkert.
De här människorna - Blow, McMillen, Refenes och Fish - är på sina sätt idealister, men de har sina fel. McMillen är kanske den sundaste medan Blow kan se fantastiska framgångar för sitt spel och ändå bli ledsen för att ingen fattar det. Refenes verkar knappt kunna njuta när saker går hans väg och Fish blir direkt aggressiv - om än med goda skäl.
Indie Game: The Movie är en mycket skickligt gjord liten dokumentär som effektivt bygger upp sin stämning och sin signifikans. Om man har allra minsta intresse av datorspel bör man se den, och jag tror de flesta andra får ut något av den också. En bra historia om människor som kämpar för sina drömmar går hem överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar