I, Frankenstein börjar där boken Frankenstein slutar: med att doktorn (Aden Young) är död och monstret (Aaron Eckhart) ensamt. När monstret begraver sin skapare attackeras det av demoner men räddas av gargoyler, flygande stenvarelser.
Det visar sig att Jorden är skådeplats för ett uråldrigt krig mellan demoner och gargoyler, medlemmar av en av ärkeängeln Mikael instiftad orden för att skydda mänskligheten mot demonerna. Monstret förs inför deras drottning Lenore (Miranda Otto) och främste krigare Gideon (Jai Courtney). Drottningen ger honom namnet Adam och erbjuder honom att ansluta sig till dem, men Adam vägrar och ger sig ut på vandring i världen.
Tvåhundra år senare har Adam varit konstant jagad av demonerna men hållit sig undan, när hans och gargoylernas vägar korsas igen. Miljardären Charles Wessex (Bill Nighy) utför med hjälp av forskaren Terra Wade (Yvonne Strahovski) experiment med återupplivning, och vill väldigt gärna lägga tassarna på Adam - han är ju ett konkret exempel på ett lyckat sådant experiment. Både Adam och gargoylerna vill undvika det.
Nä, historien spelar ingen större roll. Visst, Eckharts prestation gör faktiskt Adam till en riktig karaktär som det går att bry sig om, och detta är ingen genomkorkad actionfilm. Den är precis klipsk nog att det inte kommer några hinder i vägen för att njuta av det visuella och de häftiga actionscenerna.
Det visuella först. Några designers har haft riktigt roligt medan de gjorde I, Frankenstein. Gargoylerna och demonerna har byggt hisnande strukturer; drottning Lenore bor i en blandning av katedral och citadell (som på något sätt verkar ligga på bekvämt gångavstånd från ett modernt stadscentrum) och Wessex har sina egna baser med innehåll vi inte väntar oss. Flammande demonsjälar slungas ner till helvetet och återvänder, demoner och gargoyler skiftar mellan människo- och monsterform, och det ser fantastiskt ut, alltihop.
Så actionscenerna. I, Frankenstein undviker millisekundklippfällan som nutid action är alldeles för förtjust i att ramla ner i och producerar i stället spännande och tilltalande strider, hjälpt av hur olika kombattanterna är. Adam själv är i princip en biffig, tuff, snabb människa, medan demonerna och gargoylerna är flygande monster. Detta är snyggt.
I, Frankenstein levererar precis det man kan vänta sig av en film med det här konceptet. Varken mer eller mindre. Eckhart och Nighy gör till och med att det kanske blir lite grann mer, ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar