Säger ordet "xyzzy" dig något? Då är du en del av det som Get Lamp försöker beskriva, en snabbt uppflammande och snabbt utdöd - men kanske inte helt! - genre som kallas för textäventyr eller, hellre, interaktiv fiktion. Innan grafiken tog över kunde man spela datorspel genom att prata med datorn, ge kommandon i något som såg ut som engelska och få svar på samma sätt. På sin tid var det revolutionerande.
Det första var Adventure, även känt som Colossal Cave, och som de flesta framgångsrika pionjärer slog det fast seder som textäventyr skulle följa. Sättet spelet uttryckte sig på, de små referenserna, labyrinterna, fantasyelementen och problemlösningen, allt skapades av Adventure.
Många skulle följa, bland dem legender som Zork och Leather Goddesses of Phobos. Men i början på nittiotalet gick luften ur genren, branschens jättar som Infocom gick under, och nu lever den bara bland entusiaster på nätet. Och i minnen på såna som jag, som tillbringade timmar framför Stugan och aldrig hittade rätt.
Get Lamp skapar genom intervjuer med åttio spelare och samlare, forskare och teoretiker, synskadade och speldesigners, legender som Steve Meretzky och Scott Adams, en bild av den här lilla världen som bara krymper. En del hoppas på en renässans, andra tror att den kommersiella armen av genren är död, och en minnesvärd monolog hävdar att text alltid kommer att vara överlägsen grafiken.
Samtidigt anstränger sig filmen för att vara en visuell version av sitt eget ämne, med de ständiga små detaljerna och referenserna, särskilt den ikoniska lyktan som gång på gång dyker upp i bakgrunden. Jag tror att Get Lamp kräver åtminstone någon bekantskap med textspelen för att vara riktigt underhållande.
Men inte ens då blir den riktigt bra. Den är alldeles för fragmentarisk och upphackad, med episoder om vitt skilda ämnen som inte verkar höra hemma i samma film. Å ena sidan pratar den om de ekonomiska förhållandena runt att sälja interaktiv fiktion, å andra sidan om labyrinter. Den kastar sig fram och tillbaka och även om varje enskild intervjuad har något bra att säga så försvinner det alltför ofta i strukturen. Ett massivt plus, dock, för att den inte räknar med att vi känner igen alla åttio utan alltid har namn och titel på plats. Alldeles för många dokumentärer glömmer den lilla artigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar